330 Forsskåls strävan att ge ut sitt arbete utanför den akademiska sfären medförde att censors imprimatur måste inhämtas och Oelreich underkastade manuskriptet en kontroll —med därtill hörande korrigeringar och strykningar —innan skriften gick i tryck.På förmiddagen den 23 november låg den beställda upplagan på 500 exemplar färdig på tryckeriet och hämtades omgående av författaren. På något vis hade kanslikollegiet uppdagat vad som var i görningen och utfärdade omedelbart förbud mot skriften samt lät kalla upp tryckaren, Lars Salvius, för förhör. Salvius hänvisade till Oelreichs imprimatur, vilket medförde att censor själv kallades till förhör i kollegiet.Oelreich infann sig fyra dagar senare för att efter en redogörelse av tryckfrihetens tidigare försvarare von Höpken rörande skriftens tidigare öden försäkra sin fullständiga okunnighet omForsskåls förehavanden och - för säkerhets skull, får man förmoda — tillägga hur det nu i vilket fall inte kunde anses vara samma text, eftersom han ju personligen gjort flera ändringar i manuskriptet. Samma manuskript med censors underskrift presenterades då för Oelreich av kollegieledamöterna somvitsordade att det visserligen fanns ändringar men att innehållet i sak fortfarande var detsamma, varpå censor tillfrågades omhan inte själv hade insett att texten företrädde idéer som var inte bara var anstötliga utan dessutom farliga då de kunde medföra oro och uppror. Det sade sig Oelreich inte ha förstått »utan hölt fast mera före at derutinnan taltes för friheten och densamma förswarades». Censors troskyldiga - eller kanske snarast styvnackade — hållning föranledde ledamöterna att exemplifiera de mest förgripliga satserna. Det var således fel att definiera friheten somett tillstånd där var och en fick leva efter sitt eget behag och att hävda att de flesta människor somyvs över frihetens namn är de förnämstas trälar. Vidare ansågs påståendet »at då en ojämt delad frihet med twång förswaras, skrider mennisklig yrhet til wåld och förtwiflade steg» vara otillåtligt liksom det att författaren ansåg att man nödgades höra talas om olyckliga dödsdomar »om ock intet brott finnes hos den angifne», där den dömde nekats möjlighet att visa sina landsmän att han dör oskyldig. 1441 Steinby, infört mellan s. 58-59. Originalunderlaget med censors ändringar är återgivet i Broberg, s. 514—519. 1440 Schiick i: Svenska akademiens handlingar 34, s. 237-239 med kanslikollegiets protokolls text återgiven. 1439 I protokollet är de citatliknande hänvisningarna till skriften tagna ur sitt sammanhang och över huvud taget något tendentiöst återgivna. Somexempel på detta återges nedan den centrala § 8 i den censurerade versionen med de i protokollet citerade orden kursiverade. 1441 Skrif-frihet updrager wetenskaperna til sin höjd, röjer alla skadeliga författningar, tyglar alla ämbetsmäns orättwisa, och är Regeringens tryggaste förswar i ett fritt Rike. Den gör hela menigheten kär i ett sådant regerings-sätt. Man hör ej lätteligen i England farliga anläggningar emot wäl inrättade grundlagar. Oordningar står dock der tidigt at hjelpa, endast genom en rättmätig skrif-frihet. Deremot hafwa wi flerestädes haft exempel derpå, at då en ojämt delad frihet med tteång förswaras, skrider mensklig yrhet lätt til wald och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=