324 statsrättsdisciplinen och inte heller anges det vem av ledamöterna det var som presenterade idén. Man kan dock notera att gymnasielektorerna i historia och poesi enligt den 1693 upphävda skolordningen från 1649 rekommenderades att ge en elementär undervisning i den allmänna statsläran och landets lagar. Även omkravet på att statsrättsläraren skulle basera presentationen av det gällande regeringssättet på ett historiskt resonemang endast var en rest av det ursprungliga förslagets lydelse, är det påfallande hur väl det av riksdagen anbefallda tillbakablickande momentet stämde överens med vad den tyska doktrinen på området föreskrev. Riksstatsrätten som den hade utvecklats vid universiteten i Halle och Göttingen lade en uttalad vikt vid en historisk förklaringsmodell, samtidigt som disciplinen entydigt klassificerades som tillhörande den juridiska sfären - jus publicum particulare var ett positivrättsligt ämne baserat på historisk metod. Meningsutbytet inom den tysk-romerska statsrätten var, somvi sett, sedan lång tid tillbaka väl bekant i Sverige. Även om de idéer somframfördes i doktrinen inte alltid möttes med uppskattning från rikssvensk sida, behöver dessa politiskt betingade reservationer givetvis inte medföra ett avståndstagande från den tillämpade metoden. Tvärt om kan vi alltsedan Wildes Historiapragmatica se spåren av en kontinuerlig idéreception på området. Resultatet av en liknande påverkan möter oss också i Berchs uppsaliensiska ekonomiprofessur. Mot bakgrund av detta resonemang kan partikularstatsrättens ställning vid de svenska juristfakulteterna ses som resultatet av en politiskt betingad propaganda för det svenska statsskicket i kombination med influenser från tysk förupplysning, syftande till att modernisera - d.v.s. nyttiggöra— ämnesutbudet vid de juridiska fakulteterna. Att balansgången mellan naturrättsligt inspirerad doktrin, nationell tradition och politiska hänsyn inte var alldeles lätt demonstrerades av de tre Lundadissertationer som Palmstierna såg sig föranlåten att förbjuda 1758. Samtliga hade presenterat en felaktig bild av författningen och hävdat att ett kontrakt mellan monark och folk låg bakomdess konstruktion och mer eller mindre utförligt motiverat detta genom hänvisningar till kontinentaleuropeisk doktrin. Istället borde man, enligt kansler, grunda sina slutsater i ämnet på riksdagsbeslut och den för några år sedan utgivna grundlagseditionen. För att alldeles gardera sig mot missuppfattningar avråddes från bruket av latinska termer och i dess ställe använda sig av de vedertagna svenska. Överhuvudtaget hade Palmstierna inte mycket till övers för spekulationer på området, i all synnerhet som landets konstitutionella ordning så noga följde naturens lag att det inte förlåg något egentligt behov av utländska auktoriteter. Som avskräckande exempel nämnde kansler de tyska författare somutgav sig för att följa naturrätten men i själva verket, under utnyttjande av distinktioner och begränsningar, anpassade sina framställningar så att de passade kejsaren, riket och — framförallt - deras egen omedelbara överhet. För att beskriva den svenska författningen var inget sådant nödvändigt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=