323 ters idéer än det svenska regeringssättet. Utländska tänkare hade inget att skaffa med Sveriges författning. Kanslipresidentens votumavgjorde saken för kollegiets del. Partikularstatsrätten var ett ämne somhörde hemma i den juridiska sfären och juris professor Solander skulle därför också tillerkännas monopol på examinationen som hädanefter skulle ske inom samtliga fakulteter. När K.M:t i januari 1759 slutligen avgjorde tvisten i överensstämmelse med juridiska fakultetens önskan jämfördes den fakultetsöverskridande examinationen i partikularstatsrätt med den praxis somutbildats när Berch prövade studenter i den filosofiska fakulteten. Jämförelsen är intressant, då det ju i båda fall handlar om ämnen som tack vare överhetens handfasta ingripanden hamnat inomden juridiska sfären. Debatten i kanslikollegiet belyser en målmedveten strävan att positivera och »förrättsliga» det svenska statsrättsämnet: för Uppsalauniversitetets vidkommande är detta helt klart och en liknande tendens hade, somvi sett, också avspeglats vid akademin i Lund. Då det för 1745 års uppfostringskommission stod klart att undervisningen 1 jura majestatis hörde till lärostolen i naturrätt och moral (och att den där skulle prioriteras framför de andra disciplinerna), kan man spekulera i orsakerna bakom kursändringen, von Höpkens tydligt deklarerade avsikt 1755 och 1758 var att genom förrättsligandet av jus publicum avvärja en osund teoretisk spekulation, en isolationistisk syn som i det närmaste hade givits officiell sanktion i mindre sekreta deputationens betänkande angående de irriga begreppen rörande regeringsformen 1752. Det förelåg således ett dagspolitiskt intresse av att framställa den konstitutionellarätten i ett sammanhang där den exklusivt nationella karaktären kunde antas respekteras. Frågan är ommåhända också andra överväganden spelat in. I 1752 års deputationsbetänkande tog man, som vi sett, inte bara avstånd från jämförande studier av andra länders statsskick utan underkände också relevansen av historiska argument. 1757 års brev innebar en tydlig revidering av den sistnämnda punkten: historiens roll lyftes framgenomatt man uttryckligen beordrade den ansvarige läraren att inom ramen för den partikularstatsrättsliga undervisningen orientera åhörarna om landets konstitutionella utveckling. Förklaringen till detta nypåkomna historieintresse ligger i omständigheterna bakom tillkomsten av 1757 års kungliga brev, d.v.s. i de nyttoivrande diskussionerna i kammar-, ekonomi- och kommersedeputationens förordningsutskott. Vad somdiskuterades där, och även inledningsvis i deputationen, var ju att lektorerna och professorerna i historia skulle ges uppdraget att undervisa i statsrätt. På detta reagerade i deputationen dels Olof Håkansson somföreslog att de lärare som gav undervisning i lagfarenheten borde ges uppdraget, dels Olof Celsius d.y. Celsius’ förslag om att närmast överordnade myndighet själv skulle få avgöra vem som var mest lämpad var det som vann framgång. Av protokollen framgår dessvärre inte varför man från förordningsutskottets sida fann just lärarna i historia särskilt väl ägnade till att behandla 22
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=