322 Gepriesen sey die Fiirsicht, die auf jene Vorspiele, so viel wirkliches Heil fiir Pommernverfuget hat! Ehre sey den FuEstapfen derer, die in einemrechten Gebranch dieser Vortheile unsre Vorgänger gewesen sind. Nie miisse Unverstand und Kaltsinn das Gluck des Vaterlandes in dieser Vereinigung verkennen: nie Frevel und Eigenmacht das heilige Band der Unterthänigkeit verletzen. Schwedens Flor sey ewig Pommerns Heil. Segen und Frieden belebe auf immer die gliicklichste Verbindungji'’^'^ 3.4.5. Konklusion 1757 års kungliga brev rörande undervisningen i svensk statsrätt framkallade ingen större aktivitet hos universitetskanslererna: inledningsvis förklarade sig alla nöjda med de åtgärder somvidtagits vid respektive akademi i överensstämmelse med 1755 års skrivelse. Däremot väckte i Uppsala bestämmelserna i 1755 års skrivelse omatt de studerandes kunskaper i landets statsrätt skulle kontrolleras i de vanliga examina debatt. Genom att den inflammerade diskussionen omvilka examina somegentligen åsyftades lyftes upp till behandling i kanslikollegiet är det möjligt att få en detaljerad inblick i de styrandes syn på ämnet samt dess roll och ställning inomuniversitetet. Enligt 1755 års kanslersbeslut hade ju Solander inom den juridiska fakulteten tilldelats huvudansvaret för undervisningen i svensk statsrätt, samtidigt sombåde professor skytteanus och lärostolsinnehavaren i praktisk filosofi fått tillåtelse att också fortsättningsvis behandla ämnet. Juridiska fakultetens inställning var att med huvudansvaret för undervisningen medföljde även ensamrätten till examinationen och då avseende samtliga examina vid universitetet och inte bara de renodlade juridiska ämbetsexamina. Detta medförde att diskussionen i kanslikollegiet inte bara berörde den egentliga tvistefrågan — examinationsrättigheten - utan även ämnets fakultetstillhörighet, d.v.s. samma fråga somredan en gång tidigare avgjorts till juristernas fördel. När von Höpken gavs tillfälle att yttra sig i saken, hävdade han att partikularstatsrätten hade fler beröringspunkter med juridiken än med filosofin och detta i all synnerhet somen filosofieprofessor gärna följde författare somGrotius och Pufendorf eller rent av sina egna tankar. Båda alternativ var tvivelaktiga: de egna funderingarna kunde vara överdrivet självständiga och vad de filosofiska auktoriteterna beträffade, var deras arbeten ofta påverkade av både tidsanda och den överhet de verkade under. Juristen, däremot, var bevandrad både i den gällande rätten och i filosofin. Det var samma resonemang som von Höpken hade presenterat tre år tidigare i samband med diskussionen omprivilegiumför En ÅrligSwensk: då hade han uttryckt sina farhågor för att ungdomen vid landets universitet bättre kände till Grotius’ och andra publicisDähnert, Die uralte Gemeinschaft zwischen demSchwedischen Reich und Pommern. Cit. s. 24.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=