308 till de akademiska disciplinerna snarare fanns att finna i de lärdas egensinne än i det aktuella behovet. Utan de traditioner somformat den högre utbildningen, hade kunskapen omstaten - liksom andra ämnesområden - varken uteslutits från universiteten eller som nu missaktats. Han talade sig varm för den allmänna statskunskapen: att härleda staternas nuvarande tillstånd till förflutna tider, att studera staternas grundlagar och regentens förhållande till undersåtarna, staternas och folkens natur och beskaffenhet, fördelar och brister, deras religion, rättsväsen, utbildningssystem, jordbruk, hantverk, handel, krigsmakt o.s.v. Hos en viss stats medborgare - och det, poängterade Dähnert, var enligt rikets gällande författning var och en - var det då bara naturligt att förvänta sig ett begär efter kunskap rörande det gemensamma förflutna, inte minst som ledning inför framtida avgöranden och som sammanbindande kitt medborgarna emellan. Bandet mellan medborgarna i staten innebar en skyldighet för var och en att genom det allmänna bästa gynna sin egen välgång och därvid välja sådana mått och steg sominte stod i motsatsförhållande till andra handlingar. Att sådant trots allt inträffade, förklarade missförhållandena i riken och länder, i provinser, kommuner och hem. Det var inte möjligt att främja det gemensamma bästa utan kunskap om vad författningen sade och inte heller utan kunskap omstatens överflöd och brister, fördelar och behov. En medborgare i staten kunde ses som en liten länk i en lång kedja sombara i förbindelse med de övriga kunde anse sig ha någon betydelse. Vidare skulle man vara medveten om att medborgarens skyldigheter och rättigheter varierade mellan staterna: vad som var en plikt i ett rike, kunde vara en brott i ett annat. Omovetskap och överilning i andra fall kunde vara en nackdel, var de i statens affärer farliga eller rent av fördärvliga; stora andars självklokhet var i vissa sammanhang en stor gåva, men var här en osäker vägvisare. Bara med lagen för ögonen och ledd av sina kunskaper omstaten kunde den sant trogne undersåten och fosterlandsvännen finna den rätta vägen.Detta möjliggjordes nu av den akademiska statsrättsundervdsningen. Men, frågade Dähnert sitt auditorium: sind Befehle und Anordnungen dieser Art in der Geschichte so etwas gemeines? Finden Sie in den Staaten Européns die zustimmenden Beyspiele davon sehr gewöhnlich? Können die Untersassen aller Reiche bey der KenntnilJ ihres Staats und Verfassungen vergniigt seyn, und aus demFleiE darinn sich ein Wohl versprechen? Oder finden wir nicht vielmehr, dafi sehr viele Regenten die wahre Verfassung ihrer Staaten verdeckt gehalten, und ein zu freyer Blick darinn manchem ein Verbrechen geworden? Hat unser Welt-Theil nicht noch Reiche, deren Potentaten lieber wiinschen, da£ die Untersassen gehorchen und leiden, als sehen und denken? Und sollte nicht an vielen Orten die Staatskenntni£ eine betriibte Wissenschaft werden, wenn die Forschende allenthalben Verwirrung und Elend antrifft? Auch diese Erwägungen setzen die Anordnungen unsers Allergnädigsten Landesherrn in einen neuen Glanz vor uns. Soil die Verfassung Dähnert, Die Verbindlichkeit Rechtschaffener Biirger, s. 10—18. 1389
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=