307 påstod sig ha funnit där de somminst var att vänta eller att tåla. Det var vidare alldeles för vanligt att studenterna helt ägnade sig åt sitt huvudstudiumför att efter kortast möjliga tid vid universitetet rusa till prästgårdar, tingssalar och sjuksängar; utan att ha lärt sig vad det innebar att vara medborgare trängde de sig på staten somdess tjänare och ämbetsmän. Utan kunskap omstaten kunde inte ens den störste lärde vara till nytta för det allmänna - ja, det fanns ingen tjänst och inget levnadssätt där inte kunskaper omstaten var nyttiga. Så mycket lyckligare kunde då Dähnerts upplysta*^^^ åhörare skatta sig, när landets överhet lade sig vinn om att bana väg för värdiga uppfattningar i gudomliga och mänskliga ting: en överhet som strävade efter att bilda människan mänskligt, den kristne kristligt och medborgaren medborgerligt. Lyckan att leva under Sveriges spira var känd över hela världen och kom till uttryck just genom att andra folk såg det som en nåd att deras regenter någon gång flyktigt betänkte att det var människor de regerade över, under det att Sveriges monark ville att undersåtarna skulle känna, njuta och bruka mänsklighetens rätt i sin fulla värdighet. Ompå andra håll i världen religionen måste nöja sig med att dess skyddsherre inte antastade och störtade henne, var den svenske monarken edligt bunden till att inte bara försvara henne utan också befordra henne. När andra staters medborgare enbart erfor sitt medborgarskap genom sina bojor, sin blinda lydnad och överhetens rov på liv och egendom, så befällde här landets herre och lag en sann medborgarrätt i frihet, välstånd och säkerhet.Dettahade man sedan länge kunnat glädja sig åt, men nu hade en mer än faderlig ängslan väckts om denna lyckligaste regeringsform - denna helgade normför huvud och lemmar, denna plikternas, edens och välståndets grund — var nog känd för allmänheten. I omsorg omdenna och därigenomom medborgarnas lycksalighet hade det bestämts, att rikets akademier skulle ge en grundlig undervisning i fundamentallagarna och en historiskt baserad vägledning till en riktig svensk statskunskap. Dähnert gladde sig åt att i Greifswald vara den som skulle företräda ämnet och betygade sin tacksamhet mot kollegorna som föreslagit honom till överhetens val. I det nya ämnet såg han inte bara ett nederlag för de små andarnas snöda tankar om universiteten utan också ett bevis på överhetens syn rörande den akademiska undervisningens inflytande på statens välfärd. Universiteten skulle fostra rättskaffens och lycksaliga medborgare genomatt på ett tidigt stadium bibringa dem insikter i statslivet och inte lära studenterna den eländiga konsten att vara slav med heder och anständighet. Dähnert beklagade det han ansåg vara förflutna tiders sorglöshet beträffande ämnesutbudet vid universiteten och drog sig inte för att hävda att ursprunget Dähnert, Die Verbindlichkeit Rechtschaffener Burger, s. 20-21. Dähnert, Die Verbindlichkeit Rechtschaffener Biirger, »die aufgeklärte Versammlung, vor der ich zu reden die Ehre habe», s. 9. Dähnert, Die Verbindlichkeit Rechtschaffener Biirger, s. 5-6. Dähnert, Die Verbindlichkeit Rechtschaffener Biirger, s. 6—8. 1385 1388 1385 1386 1387 1388 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=