14 dock så tillvida inskränkt att disciplinen primärt uppmärksammas såsom varande en av många exponenter för den centrala styrningen och »det statliga renlärighetsnitet»;5‘* en mera omfattande, detaljerad undersökning av de impulser som föranledde undervisningen eller någon redovisning av undervisningens innehåll ges inte. Vad beträffar materialet i arbetet är det till allra övervägande delen tryckt; Annerstedts nedannämnda universitetshistorik intar av förklarliga skäl en viktig roll. Detta tjänar emellertid mera som en fond för uppsatsens centrala ämne, d.v.s. uppfostringskommissionens memorial vilket publiceras i sin helhet sombilaga till den analyserande texten. I Norborgs studie undersöks händelseutvecklingen i Lund grundligt - arbetet är mer inriktat på just den politiska kontrollen än Bollerups som är något mer biografiskt — under användande av företrädesvis (men inte enbart) lokalt tillgängligt källmaterial. Det politiska skeendet i huvudstaden beskrivs mot bakgrund av sekundärlitteratur samtidigt som givetvis Bollerups och Segerstedts då tämligen nyutkomna arbeten beaktas. Även om det ligger nära till hands att påstå att Norborg genomsitt arbete fullständigt har undersökt händelseutvecklingen vid Lundauniversitetet under perioden - också vad avser undervisningen i statsrätt - har jag tyckt det vara angeläget att återvända till källmaterialet; som författaren själv påpekar^5 omfattar undersökningen inte någon analys av den hållna undervisningen i svensk statsrätt. För båda universitet föreligger utförliga historiker: händelseutvecklingen vid Uppsala universitet beskrivs i Claes Annerstedts överväldigande universitetshistoriska verk^^ sommed sin detaljrikedomoch det omfattande urval av i bihangen tryckta källor helt naturligt dominerar alla därefter utkomna studier i ämnet — inte utan orsak har arbetet kallats »den svenska idé- och lärdomshistoriens grundläggande pionjärverk.»^7 Skeendet vid Lundaakademin skildras dels i den äldre men i många fall ännu, ominte annat genomsin översiktlighet, givande MartinWeibull &Elof Tegnér: Lunds universitets historia (I-II, 1868), dels det senare fyrbandsverket med samma titel utgivet åren 1968-1982. Av särskilt intresse är det sistnämnda år utkomna andra bandet av Gösta Johannesson somvad beträffar utvecklingen på det statsrättsliga området står i visst beroende till Bollerups och framförallt Norborgs framställningar. I Sten Lindroths svenska lärdomshistoria ges en schematisk men med tanke på det begränsade utrymmet ändå grundlig presentation av statsrättsämnets utveckling, baserad på den litteratur somutkommit framtill 1976.^8 Också i första delen av Lars Björnes arbete avseende den nordiska rättsvetenskapens historia. Patrioter och institutionalister, uppmärksammas ämnet. Cxi Segerstedt, s. 114. Norborg i: Historia och samhälle. Studier tillägnadeJerker Rosén, s. 116, fn. 76. 56 Annerstedt. 57 Cit. Lindborg i: Lychnos 1989, s. 264. 5* Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden, s. 530-539. 5^ Björne, Patrioter och institutionalister, s. 94—95, 355-360.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=