301 vara i sikte genomatt den ännu öppna frågan om en ersättare för Benzelstierna löstes på ett för akademin gynnsamt vis genom att sammankoppla Benzelstiernas vakanta professur med behovet av en kompetent lärare i svensk rätt. På så sätt kunde lärarfrågan lösas utan att extra kostnader åsamkades akademikassan. Åtminstone borde man, hävdade Kellman, göra kanslern uppmärksam på möjligheten. Konciliesammanträdet hade resulterat i ett utkast till skrivelse till kansler somden 2 maj underställdes professorskretsen för eventuella ändringar. I utkastet klargjorde universitetet i överensstämmelse med vad som framkommit under ärendets gång att undervisning i de svenska grundlagarna faktiskt förekommit när de europeiska staternas juspublicum eller historia behandlats liksomöverhuvud taget när företrädare för juridiska eller filosofiska fakulteterna funnit anledning till att närmare gå in på ämnesområdet. I övrigt var universitetet villigt att ge undervisning genom särskilda föreläsningar i disciplinen, såväl av juristerna som i synnerhet av professor Dähnert och den nu kallade professorn i historia, Joachim. Dessförinnan önskade universitetet emellertid inte bara en förteckning över de därtill hörande svenska förordningarna utan också en godkänd översättning i så stor upplaga att både lärare och studenter kunde förses med exemplar. Utkastet mötte blandade reaktioner: svensken Levin Möller, teologie professor, var i huvudsak nöjd med konceptet, men fann det betänkligt att universitetet skulle utbedja sig en förteckning på gällande förordningar, »denn diese sind sattsambekant». Dessutomvar det enligt honommotsägelsefullt att hävda att universitetet, när tillfälle givits, redan hade erbjudit undervisning i ämnet och samtidigt påstå att fundamentallagarna var okända. En liknande tanke föresvävade von .^minga somi sitt yttrande påpekade att kanslern i sin skrivelse uttryckligen hade nämnt regeringsformen och konungaförsäkran och att en vidare precisering av alla specialförfattningar knappast var genomförbar och att varje lärare tids nog själv kunde avgöra vad som var relevant i lagstiftningen. Bättre vore då att begära att akademin framöver skulle få aktuellt statsrättsligt tryck sig tillsänt. I övrigt lämnade von ^Eminga sitt samtycke till förslaget med en uttrycklig begäran om att valet av Dähnert skulle motiveras i skrivelsen med en hänvisning till dennes språkkunskaper och att Dähnert redan nu hållit föreläsningar över den svenska statsrätten i anslutning till hans serie över de europeiska staterna. Signaturen J.B. — Jonas Böckman - delade uppfattningen att man inte kunde begära en allomfattande förteckning på de författningar som man kunde anse höra till leges fundamentales Regni SueoGothici men däremot borde man kunna anhålla om de mest oumbärliga och senast utkomna för att på så sätt få ett säkert rättesnöre: »viele haben sich darin versehen, und sind in ein gefährliches Feld hineingegangen, die sich sicherer principia und Erfarungen genug zu haben vermeinet, und von andern dafur UAG, Stettiner Bestand vol. 132. Brev C. J. Kellman t. rektor. Odaterat och ofullständigt. 1362 1362
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=