269 miska konstitutioner och privilegier.'24i Dessutom förhöll det sig så att inte heller det större universitetet i Uppsala, med vilket Lundaakademien ju delade sina konstitutioner, hade någon särskild lärartjänst enbart reserverad för statsrätt: om så hade varit fallet hade man med viss rätt kunnat kalla universitetet för vanlottat. Praxis vid samtliga svenska akademier var tvärt omden att professorn för svensk och romersk rätt också ansvarade för jus publicum. För det fall att dessa argument inte var tillräckligt övertygande, drog Colling slutligen i åtanke det faktumatt »en systematisk grundritning af nu warandeJuspublicum aldraförst i Swea Rike är wid thenna Kongl. Academien och Faculteten utarbetad.» Även om det påstådda behovet av en särskild tjänst nu var grundligt vederlagt, presenterade fakulteten idén att sammanställa en Cursus systematicus Juris publici för att efter censur utgivas av trycket, något som Colling för sin del bedömde somett långt mera rationellt tillvägagångssätt för »wettenskapernas hastigare kringsspridande hos Almänheten».'242 Uppslaget ju var inte särskilt originellt med tanke på den planerade läroboken i landets statsrätt. Att även övriga konsistorieledamöters entusiasm höll sig inom gränser visade sig några dagar senare när ärendet återkomför vederbörlig behandling. Sven Bring påpekade att han i sin undervisning vid åtskilliga tillfällen förklarat vårt svenskajus publicum., vilket han ämnade att också allt framgent fortsätta med och Nelander erinrade om att han för sin del inte heller på något sätt underlåtit att vid allmänna föreläsningar ge tillräckliga upplysningar i jus publicum universale, vartill naturligtvis kom »de trägna föreläsningar» som Colling ansvarat för. Den samlade lärarkåren bedyrade att »ingen wetenskaps del, som studium Juris Publici Svecani på något sätt rörer af wederbörande lärare härwid Academien till dess systematiska afhandling i ringaste måtto hit tills [har] blefwet försummad» och att så inte heller skulle komma att bli fallet Kungl. brev 10/7 1739 finns i LUA, Kansliet E I a:5. Brevet förbjuder antagandet av e.o. professorer då detta ansågs stå i strid med de akademiska konstitutionerna och kunde medföra prejudice för andra. Bakgrunden är intressant: när poeseosprofessuren i Uppsala skulle tillsättas 1737 framkom två tävlanden till tjänsten, vice bibliotekarien Johan Ihre och fil. adjunkten Lars Hydrén. Ihre fick tjänsten och somplåster på såren utnämndes Hydrén till e.o. professor, en nåd som bara några dagar tidigare - av okänd orsak - också vederfarits hans kollega, Engelbert Elalenius. Konsistoriet reagerade starkt på de vidsträckta rättigheter som fullmakterna gav de nya tjänsternas innehavare. Saken blev inte bättre av att teol. adjunkten M. Kammecker inkom med supplik till K.M:t att på samma sätt utnämnas till e.o. professor inom sin fakultet som de båda kollegorna i den filosofiska. När sedan Halenius med hänvisning till sin fullmakt begärde säte och stämma i konsistoriet satte sig universitetet till motvärn och ärendet blev riksdagsfråga, varpå ständerna utverkade det ovannämnda kungl. brevet. Annerstedt III: 1, s. 65—69. Elalenius komsenare i sin roll som riksdagsman och svärfar till akademisekreteraren Nils Risell att arbeta för dennes utnämning till professor i svensk statsrätt, Hydrén engagerade sig i den parlamentariska debatten angående frågan och Kammecker, slutligen, var — somnämnts —upphovsman till bevarade föreläsningar över den svenska författningen. Codings yttrande 13/2 1759 finns i RA, Kanslersämbetets för Lunds universitet arkiv. III. Inkomna handlingar. Consistorii academici brev 1759. 1241 1242
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=