265 oföränderlig rättwisa, naturlig billighet och et utwalt stats-wett, i större och mindre så lämpad efter menniskans moraliska natur, nationens genie, landets beskaffenhet och alla möjeliga tidernas omskiften, at ytterwerlden warken kan upsätta en list, somicke här finnes wisligen motad, eller uptänka en förbättring, hwartil thenna wisa grundritning icke förut gifwit nog tydelig anledning. Then som eftersinnar och förstår the ititts-siukdomar, som finnas i andra fria rikskroppars och the många anstötar, somandra fria länders regering mote tåla nu af monarchismi, nu åter af monarchomachismi, anarchismi, oligarchiens och ochlocratiens farliga klippor, han lärer bäst finna hwad för ett mästerstycke af mensklig klokhet och manna-wett ligger til efterwerldens förundran, förwaradt i wår korta och tydeliga regeringsform. Allt det somtidigare medfört nackdelar för studiet av det svenskajuspuhlicum var numera undanröjt. Inte nog med att landet var i besittning av en lysande författning, utan även hjälpvetenskaperna hade förfinats: juspublicum universale var väl genomarbetat och tillämpningsbart såväl demonstrativt, praktiskt somavpassat till särskilda stater, rikshistorien var upprensad och befriades dagligen från ovederhäftiga uppgifter; gamla felaktigheter och spekulationer rörande ratione status eller arcana dominationis var utmönstrade till fördel för sund eftertanke och uppmärksamhet vid verkliga händelser o.s.v. Därutöver hade allmänheten genom riksdagstidningarna fått autentisk information om det politiska livet och tillämpningen av grundlagarna. Kort sagt, isen var bruten och då inte minst genomCronanders »i flere år wördade lärooch husfader», David Nehrman Ehrenstråle som i sitt »handskrefna Collegia gifwit en fullständig grundritning til et systemaJuris Puhlici Suecani». Med tanke på detta kunde man föreställa sig att all orsak till klagan över statsrättsämnet ställning var obefogad, ett antagande som Cronander emellertid inte delade. Tvärt om, vid Lundaakademin hade disciplinen ännu drag av både bristfällighet och oreda, något som var en följd av personalförhållandena. För att ge tyngd bakom sina ord räknade Cronander upp alla de juridikens grenar som den ende juris professorn vid det sydsvenska lärosätet hade att företräda: jus privatum med teori och process, jus oeconomicum — som ju i Uppsala fått en egen representant —, jurisprudentia specialis, kyrkorätt m.m., vartill kom det faktum att samhället, statt i förändring, ständigt krävde nya lagstiftningsinsatser. »Huru kan man tå förmoda, at thetta alt skal wäl och som rikets therunder verserade angelägenhet fordrar, kunna bestyras af en ende, ehuru habil och arbetsam Professor Juris». Nej, vad som behövdes vid universitetet i Lund var en ny lärartjänst, helt och hållet ägnad åt den svenska författningen! Endast på detta sättet kunde man råda bot på allmänhetens okunnighet i dessa viktiga frågor. Därefter går Cronander —väl därigenom bevisande sitt oegennyttiga intresse — in på mera detaljerade frågor rörande den önskvärda lärartjänsten. Omkanslern skulle täckas stödja ett projekt till ordinarie professur hos K.M:t hade detta inneburit att konsistoriet vore hänvisat till att uppföra tre kandidater på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=