260 hållet i skriften. Detta meddelades Richardson sompå författarens vägnar uppgav att verket ännu inte var så färdigt att det kunde bli förmål för genomläsning och censur. När kollegiet dessutom deklarerade att detta var förutsättningen för att något förskott skulle utbetalas, »så trodde Assessoren det wara med Auctorns åstundan enligit, at med alt sammans tils widare innehålla.»*-’^ Det är uppenbart att dessa inledande svårigheter bemästrades av den osjälviske utgivaren, Richardson. I Lund såg Codings arbetsbelastning ut att öka genomvon Stenhagens initiativ rörande undervisningen i tysk-romersk statsrätt. Kanslikollegiets brev föranledde Palmstierna att begära utlåtande omsakens verkställande från konsistorium och juridiska fakulteten.Fakultetens betänkande utarbetades under augusti samt inkomtill kansler i september 1757 men lades då till handUngarna intill dess att Palmstierna fann tid för att närmare befatta sig med ärendet. Först efter nära nog ett år avlät Palmstierna ett brev till konsistoriet med en bedömning av det inskickade memorialet. Kansler sade sig ha överlåtit den egentliga granskningen till en person med grundliga kunskaper i ämnet och denne hade konstaterat att utkastet »tyckes wara tagit utaf Mosers utgifne Jus publicum». EftersomJohann Jacob Mosers verk — sannolikt den 1731 utkomna Compendium juris puhlici moderni regni germcinici^-^'^ - bedömdes vara bra och tjänligt som underlag för akademiska föreläsningar hade Palmstierna egentligen inget att invända i sak. Däremot fanns det utrymme för förbättringar, särskilt vad avsåg tysk-romerska rikets relationer med utrikes makter, dess fredsfördrag och allianser. Vad gällde den svenske monarkens ställning som hertig av Pommern så borde man uppmärksamma källorna till denna rättighet, d.v.s. westfaliska fredens bestämmelser, exekutionsrecessen och freden i Saint-Germain, vidare den svenska kronans investitur vid det kejserliga hovet, Sveriges pretentioner på och arvsrätt till vissa brandenburgiska områden, de freder som slutits av Sverige med främmande makter angående Pommern- däribland särskilt den av 1720 - samt slutligen den svenska kronansprivilegium de non appellando. En god handledning i dessa ämnen ansågs vicepresidentens vid Wismarska tribunalet Hermann Heinrich Engelbrecht verk Delineatio status Pomeraniae erbjuda. Allt detta, avslutade Palmstierna, hade Colling att rätta sig efter i sin undervisning.Det visade sig RA, Kanslikollegiums arkiv A II a: 84. Prot. 29/4 1757. Vidare omRichardson och dennes något särspräglade verksamhet vid antikvitetsarkivet, se Schiick, Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien, s. 165-179. Schiick redovisar också händelseutvecklingen runt Historiskt bewis omStrea och Göta Rikes urgamlafrihet men synes inte ha uppmärksammat det faktumatt skriften trots allt blev tryckt. LUA, Kansliet E III a: 9. Brev kansler t. ak. konsistoriet 6/4 1757. LUA, Jur fak.:s i Lund arkiv AI:1. Prot. 15/8 1758; Kansliet E III a: 9. Brev kansler t. ak. konsistoriet 16/9 1757. Om Moser och dennes arbeten, se Stolleis, Geschichte des öffentlichen Rechts in Deutschland I, s. 258-267. LUA, Kansliet E III a: 9. Brev kansler t. ak. konsistoriet 15/8 1758. 1216 1218 1219
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=