254 komma till någon annan slutsats än att friheten även gavs utrymme under en absolut regering, ja t.o.m. »at friheten är säkrast under Enwäldet». Palmstierna frågade sig upprört Huru rimmar sig denna Auctors ide omfrihet med Sweriges grundlagar, hwilka aldeles opponerar friheten emot Enwäldet, så at icke Konungen, utan Riksens Ständer äga frihet at allena stifta lagar, allena undersöka och fordra answar för alt somgiöres i Råd Cammaren och Cabinettet, frihet at utöfwa allajura Majestatica; menigheten fri från alt öfwerwåld och olaglighet så af Konungen så af Råd och Ständer jag [!] så fri, at icke någon eho han är, får onäpst tillfoga dem någon orätt, häruti består den Swänska friheten somså ofta i grundlagarne omtalas och huru kan denna friheten sägas hafwa rumuti enwälde elr. Monarchie. De distinctione majestatis in absolutamet vidrörde samma i hög grad känsliga ämne: redan dissertationens inledande avsnitt visade på ett avgörande misstag då författaren jämställde majestas med summumimperiumoch - än värre-att majestas rätteligen borde tillskrivas majestätet. Visserligen identifierades majestätet med en princeps som bara utifrån moraliska men inte fysiska kriterier tillskrevs en individualitet, men tendensen var enligt kanslers bedömning nog tydlig - särskilt som arbetets upphovsman översatte grundlagarnas kungliga höghetsattribut just med majestas och inte med det mer korrektadignitas, »hwilket är snörrät stridande emot Regeringsformen [...]». I överensstämmelse med de hittills ådagalagda tankegångarna dristade sig författaren till att underkänna distinktionen mellan majestas personalis och majestas realis såsom absurd och skadlig för staten, ja t.o.m. »en Konunga mördare sats». Att denna åsikt inte kunde tolereras är föga överraskande: just åtskillnaden mellan monarkens personliga majestät, högheten, och det verkliga, maktutövande, majestätet var ju den bärande idén i hela den frihetstida konstitutionen. Monarkens roll i statsbyggnaden var således att han »representerar Rikets höghet eller Majestas, så tala grundlagarna, huru wågar Auctor at så förgripeligen skrifwa emot Regeringsformoch grundlagar». För att ytterligare klargöra det konstitutionella läget betonade kansler att ständernas vilja är konungens vilja, voluntas Regis, voluntas Ord. Regni med hänvisning till ståndens ställning som allena maktägande, högstrådande och lagstiftande. På samma sätt somde hemmavarande ständerna, var även de lagstiftande ständerna underkastade lagarna, vars handhavande på ständernas uppdragvar anförtrott kungen. Därför var också alla ständer monarkens undersåtar och inte riksdagens. Detta innebar också att summumimperium odelat tillföll ständerna— vilket, somvi sett, inte hindrade dem från att vara lagbundna - och den av författaren omhuldade tesen att monarken ägde ett imperiumlimitatum kunde avskrivas till förmån för ett med dignitas förenligt majestas personalis. Någon maktdelning mellan konung och ständer var det på intet Se även, som tidigare påpekats, Bollerup i; Scandia 1967, s. 326-327 där författaren uppmärksammar likheterna mellan De distinctione majestate in absolutam et limitatam och Ihres Obligatione subditorum 1755.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=