253 monarken men delats mellan honom och folket enligt leges fundamentales pactitide. Detta kunde för Sveriges vidkommande inte tolkas på annat sätt än att konungen och ständerna vore fördragsslutande parter, »ty sådant är talesättet af några wid denna Academie somaf flera där skrefna Disputationer inhämtas kan». Denna syn på sakernas tillstånd var naturligtvis felaktig: ständerna var inte avtalsslutande utan »högstrådande, lagstiftande och allena magtägande uti at upsättja och stadga Rikets fundamental lagar» och ingenting annat. Detta misstag förledde så författaren att tillskriva monarken ett limitatumimperium och att hävda att Sveriges var att anse somen respublica mixta. Påståendet bemöttes av Palmstierna genomhans påpekande att en blandform rimligen måste uppvisa ett inslag av alla tre regeringssätt - monarki, aristokrati och demokrati — eller åtminstone två av dem. Dissertationens upphovsman visade sig så ha fastnat för en kombination av monarki och demokrati, men ingenting kunde vara felaktigare. Sveriges regeringssätt och dess summum imperium var inte blandat utan simpelt, allt i överensstämmelse med regeringsformens lydelse. Högheten — majestas — tillkom visserligen monarken men jura majestatica ständerna som därigenom innehade majestätsrättigheterna utan någon inskränkning, »ty Konungen äger ei något jus majestaticumrealiter, utan är allenast executor af Ständers förordnande och det med råds råde och representerar Ständers höghet och rättigheter i det alla påbud och förordningar utfärdas under Konungens höga namn och signete. Hwar tager nu denna Auctors Respublica mixta wägen.» När dissertationen sedan gick in på den egentliga huvudfrågan — friheten — och folkets eventuella rättighet till nödvärn mot en vrång överhet, skedde detta på ett sådant sätt att Palmstierna erinrade omteologernas vana att undvika alltför omdebatterade spörsmål, ett förhållningssätt som även borde iakttagas av författare i ämnen rörande landets grundlagar. Avhandlingens upphovsman hade vidare åberopat sig på Montesquieu när han påstod att friheten under ett demokratiskt regeringssätt förväxlades med det styrande folkets makt. Samma tankegångar, noterade kansler, hade nyligen presenterats i en pasquille — det är Peter Forsskåls Tankar om borgerligafriheten somåsyftas - »deräst uttryckeligen står at Riksens Ständer allena äga friheten, men menige man äro slafwar». Den naturliga följden av en sådan syn på ständerna vore ju att landets regeringssätt egentligen utgjorde en form av aristokrati. Författaren undvek heller inte att göra en avvägning mellan statsformerna och hade därvid stannat för att tillsammans med Montesquieu och Boeclerus förorda en respublica mixta aut temperata, vel moderata, trots att denna form enligt kansler hotade att återgå till det envälde ur vilket den en gång uppstått. Därigenomklargjordes inte bara avhandlingens generellt farliga tendens utan även dess dragning till defaitism, tvärt emot den lugnande inställning rörande statsskickets framtida bestånd sompräglade framställningen i En Ärlig Swensk. Med tanke på resonemanget var det inte överraskande att författaren behandlade frihetens ställning också i denna statsform, dock utan att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=