252 gällande rätt. Istället för att på detta sätt väcka diskussioner hos mindre välsinnade, borde författaren ha hållit sig till gällande konstitutionell rätt, i all synnerhet somständerna vid sista riksdagen ju låtit utge en samling av grundlagarna under titeln Acta Puhlica just för detta ändamål. Överhuvudtaget var just detta grundfelet: författaren manipulerade källorna och stödde sig på utländsk doktrin i stället för att åberopa svenska riksdagsbeslut och andra konstitutionella bestämmelser om ständerna som maktägande för att därigenom kunna tillskriva kungamakten befogenheter som var främmande för landets grundlagar: »Detta är att öfwerända kasta wårt Regeringssätt, gifwa anledning och bana wägen till Enwälde, just på samma sätt, somår 1680.» Också Nelanders De licentia libertati adversa anklagades för osvenskhet: man kunde somläsare således förledas att tro att dissertationen var skriven i ett främmande land av en utländsk författare om nu inte arbetet var ett resultat av en svensks bemödande att skriva omfriheten i allmänhet utan att ta hänsyn till det svenska regeringssättet och den svenska friheten. I vilket fall borde man anse det sombetänkligt att en svensk behandlade ämnet som en utlänning och till och med hävdade teser somstod i strid med den på regeringssättet baserade svenska friheten »såsomden bästa och med naturens lag ömast öfwerensstämmande.» Så snart en svensk författare behandlade friheten, borde man enligt Palmstiernas förmenade kunna förutsätta inte bara att vederbörande i första hand riktade sig till de inhemska läsarna utan också att skriftstycket i fråga behandlade den svenska friheten. Varje avvikelse från denna princip riskerade att förleda allmänheten och i detta fallet särskilt den studerande ungdomen. Bara det faktum att författaren behandlade andra nationer och deras begrepp om saken var riskabelt, eftersom man kunde utgå ifrån att utländsk doktrin var influerad av främmande staters konstitutionella regelverk och sedvänjor - de författare somkansler vände sig emot i sammanhanget var de i arbetet citerade Montesquieu och Grotius, liksom Aristoteles och Cicero. Det hela blev inte bättre av att författaren själv hänvisade till Hobbes’ påstående att var och en skriver enligt den regering han lyder under. Hursomhelst: att följa utländska auktoriteter var dumt, särskilt med tanke på den totala överensstämmelsen mellan naturens lag och den svenska friheten. Vidare anmärkte Palmstierna på författarens tes att imperium limitatum inskränkes av den naturliga lagen, vilket kansler påpekade alls inte var fallet genomatt beskylla författaren för att hysa uppfattningen att det fanns en sorts imperiumsominte inskränktes av den naturliga lagen. En sådan statsformvar enligt kanslers mening inte något annat än tyranni och våldsamhet och var därför inte heller vad man i vedertagen bemärkelse kunde kalla regering. För ett begränsat imperium vore det därför absolut nödvändigt att den högsta makten inskränktes inte bara av den naturliga lagen utan också av positiv rätt i formav fundamentallagar, »men man går förbi detta, som mycket annat». Den springande punkten var emellertid att avhandlingen behandlade den högsta makten som om den primärt tillkom
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=