251 Palmstiernas order skulle föredras inför det samlade konsistoriet, »med den ömaste föreställning, at de Politiska ämnen med fullkomligaste granlagenhet böra hädanefter warda afhandlade uti Disputationer». Vidare inskärptes förbudet mot att trycka något rörande landets grundlagar sominte i sin helhet blivit gillat av kansler; de tre disputationer som saken här gällde förbjöds helt och hållet att både tryckas och ventilerasd^^^ Eftersom avhandlingarna redan hade blivit vederbörligen censurerade av fakulteterna, ansåg Palmstierna att Colling och Nelander hade gjort sig ansvariga till övertramp vad gällde att hålla den rätta uppfattningen omstatens väsen i helgd. Kanslerns anmärkningar*behandlade utförligt var och en av de tre förkastliga disputationerna. Början togs med De formulis regiminis Sviogothici, där invändningarna vid en ytlig betraktelse synes koncentrera sig vid den i avhandlingen använda latinska terminologin. Genom att i texten hävda att regeringsformen var ett pactuminter Regem et ordines påstod Palmstierna att upphovsmannen - Colling - gjorde sig skyldig till en felaktig uttydning av regeringsformens ställning med hänvisning till riksdagsdebatten i början av 1751, då man konstaterat att varken orden pactum, contractus, conventio, foedus eller capitulatio motsvarade regeringsformens ställning i landets konstitutionella struktur, åtminstone inte så länge man håller sig wid Puhlicistemes wanliga uttydning däröfwer, hwilken uttydning rättar sig efter deras allmänna och hos dem brukeliga Reg. former; men som Swenska reg. Sättet är wida skildt ifrån andras Reg. form, så kunna desse termer hos oss i deras antagna bemärkelse icke brukas. Samma diskussion, påstod Palmstierna, hade den latinska översättningen för »försäkran» undergått under 1720-talet när Wilde stod i begrepp att utge sin Historia Pragmatica. Man hade då underkänt alternativ såsomcapitulatio, conventio och contractus till fördel för begreppet chirographus Regia, »Konungens handskrift eller obligation» - det säkraste vore alltså att använda de inhemska orden för att undvika missförstånd. Vidare - vilket naturligtvis var tillräckligt allvarligt i sig — hade Colling missförstått monarkens rättigheter avseende lagstiftningen, i vilken konungen hade del enbart genomatt instämma i ständernas beslut, d.v.s. i det formella utfärdandet, även ominte ens detta kunde anses vara absolut nödvändigt för en författnings giltighet. Det exempel somColling hade givit på ett kungligt samtycke såsomvillkor för lagstiftningen underkändes då han åberopat lydelsen i Ulrika Eleonoras stadfästelse av 1719 års regeringsformoch det samtycke hon då uttryckligen meddelade till den nya grundlagen; ett liknande samtycke var efter moget övervägande uteslutet ur stadfästelsen av 1720 års regeringsform och kunde på den grunden inte anses utgöra LUA, Kansliet E III a: 9. Brev kansler t. ak. konsistoriet 8/8 1758. LUA, Kansliet A I a: 56. Prot. den 16/8 1758.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=