247 regeringsformen — men också författarna »hafwa ofta måst rättadt sina utgifne skrifter dels efter tiden dels efter landet och Öfwerheten samt Regerings5j5temen under hwilken de skrifwit och kan således föga wara applicabelt till det i Swerige antagna Regeringssättet.» En jurist, däremot, fann sin kunskap i »Rikets egna lagar och författningar af hwilka deforensiska leda till de egenteligen så kallade fundamentales, så at han icke wäl kan supponeras rätteligen kunnaapplicera de förra utan at äfwen grundeligen förstå de senare, äfwen som han icke kan wara utan en tillräckelig kundskap uti Moralen och de dithörande Wettenskaper». Därmed hade kanslipresidenten sagt sitt och efter en kortare diskussion beslöt kollegiet att skrivelse skulle avgå till Ehrenpreus med ett innehåll somi allt gav den juridiska fakulteten rätt. Därmed syntes saken utagerad men vid justeringen av protokollet, något sominte ägde rumförrän i december, uppmärksammades det hela av det vid de tidigare tillfällena frånvarande kanslirådet Matthias von Hermansson, varför ärendet återigen blev föremål för debatt, von Hermansson var snar med att betona ämnets stora vikt och värde, eftersomdetta bland annat bidrogtill att göra de studerande till skickliga medborgare och tjänstemän; just därför krävdes stor försiktighet vid handhavandet av dessa kunskaper. Istället för att riskera en alltför tidig och kanske släpphänt undervisning, borde denna inskränkas intill dess ynglingen trädde i kronans tjänst eller på annat sätt valt sin levnadsbana; det vore t.o.m. bättre att inhämta sina första kunskaper i regeringssättet genom praktiska erfarenheter — även om man på det sättet inte fick en heltäckande kunskap — än att bära med sig en tidigt inhämtad men oriktig uppfattning. Omå andra sidan kollegiet höll fast vid sin uppfattning att undervisning överhuvudtaget skulle ske vid någon fakultet, förordade von Hermansson att den borde förläggas till den filosofiska, dels beroende på den för studenterna nödvändiga sammankopplingen med moralen, dels beroende på kostnaderna. Efter von Hermanssons inlägg, passade von Stenhagen på tillfället att återupprepa sitt yrkande sedan tidigare, något som inte väckte von Hermanssons bevågenhet. Att låta flera professorer — dessutomfrån två skilda fakulteter - handha såväl undervisning somexamination fann kanslirådet ännu mera betänkligt, då man med en sådan ordning hade all anledning att befara att inte bara olika metoder kunde komma till användning utan också att skiljaktiga åsikter i sakfrågor kunde göra sig påminda. Ekeblad å sin sida såg sig nu föranledd att upprepa sitt tidigare ställningstagande till den juridiska fakultetens förmån och underströk återigen faran i att överlämna saken till filosoferna, då dessa lätt förleddes att på generella principer förklara än det ena, än det andra regeringssättet som det bästa. I jämförelse med dessa risker ägde juristerna företräde såsomsäkrare och mera systembundna samtidigt somde hade insikt i de faktiska historiska förloppen; dessutom hade diskussionen aldrig handlat 1179 RA, Kanslikollegiums arkiv A II a: 85. Prot. 18/10 1758. 1179
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=