239 nederlag skulle erhålla de tidigare avträdda delarna av Pommern medförde att ett tvehågset råd - slitet mellan regeringsformens förbud mot att utan ständernas beslut öppna angreppskrig, westfaliska fredens garantiåtagande, sekreta utskottets uppdrag och den rent allmänt gynnsamma situationen- så småningom föll till föga. Den 22 juni beslöts att 17.000 man skulle överföras till Pommern och den 28 juni gav Adolf Fredrik ett med starka reservationer omgärdat bifall till rådets avgörande.'Den 13 september gick svenska trupper över Peene in i preussiska Pommern efter det att landet i Regensburg förklarat sig nödsakat att uppfylla sina garantiåtaganden från 1648. Med hänsyn till de interna svenska författningsrättsliga aspekterna, d.v.s. den minst sagt känsliga frågan omkriget var att betrakta somangreppskrig i regeringsformens mening eller ej, underlät rådet försiktigtvis att avge en formell krigsförklaring.Det fem år långa kriget blev emellertid långt ifrån den succé man föreställt sig: under somrar och höstar avancerade svenska trupper in på preussiskt territoriumför att under vintrarna regelbundet tvingas retirera till de kustnära områdena i Svenska Pommern runt Stralsund, Greifswald och på Riigen. 1757 och 1759 underkastades visserligen Usedom och Wollin kortvarigt svensk ockupation och 1758 gjorde trupperna en tillfällig framstöt i riktningmot Berlin men några bestående framgångar var det aldrig frågan om. Det förefaller som om förberedelserna inför Sveriges engagemang i den kontinentaleuropeiska politiken också hade direkta följdverkningar för den akademiska undervisningen. Som vi sett, hade redan tidigare kurser i tyskromersk statsrätt förekommit vid de svenska universiteten. Inte desto mindre togs saken upp till behandling i kanslikollegiet den 31 mars 1757 av Carl Fredrik von Stenhagen, d.v.s. samme man som låg bakom utredningen omPreussens eventuella Landfriedensbruch i det ovannämnda betänkandet från december 1756. Kanslirådet påpekade att man hade märkt hur de sökande till kansliet vid intagningsproven visat sig ha haft otillräckliga eller inga kunskaper i jure publicogermanico, »hwilken wetenskap likwäl wore så mycket mera angelägen för Cantzlie Ämnen, hälst demsomwid de Utrikes Sysslor komma at brukas, somsådana ärender uti Cantzeliet esomoftast förefalla, hwilka icke utan erforderlig insikt uti det tyska Rikets Constitutioner och Observancer kunna tydeligen förstås och utredas.» Enligt von Stenhagen torde dessa insikter bäst kunna bibringas ungdomen vid universiteten - i synnerhet som kanslirådet visste att Solander i Uppsala hade visat håg och böjelse för att hålla föreläsningar i ämnet. Med tanke på detta ifrågasatte von Stenhagen ominte kollegiet skulle låta skicka en cirkulärskrivelse till rikets samtliga akademier med order omatt vart och ett lärosäte skulle se till att en viss professor gav undervisning i ämnet; vidare underströk han nödvändigheten av att universiteten noga an1154 "52 MalmströmIV, s. 295-304. Save, s. 73-74. Carlsson & Rosén, s. 221—222. Trupprörelserna beskrivs utförligt i Save. 1153 1154
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=