233 Tre dagar senare, den 20 maj, behandlades saken i borgarståndet. Efter det att ståndet noterat att såväl adel sompräster hade bifallit deputationsbetänkandet, konstaterade Renhorn att betänkandet var gott och nyttigt. Renhorn hade emellertid själv ett tillägg till de i betänkandet framförda idéerna, ett tillägg somväl måste ses mot bakgrund av hans ställning somåklagare i ständerkommissionen som undersökte de rojalistiska konspirationerna vid riksdagen. Borgmästaren påstod att det var allmänt bekant att många anlände till riksdagen utan att ha avlagt sin troheted mot konungen och riket, ett förhållande somhan fann mycket betänkligt. Avhjälpandet kunde ske genomatt var och en somframöver valdes till riksdagsman och sominte in persona avlagt eden ålades att efter valet inställa sig hos vederbörande domare för att reparera skadan. Domaren skulle därefter utfärda bevis omavlagd trohetsed. Omriksdagsmannen vid inträde i ståndet inte kunde förete ett sådant bevis, skulle vederbörande förvägras säte och stämma vid riksdagen. Borgmästaren i Karlshamn, Frans Cervin'’^^ intresserade sig för de i prästeståndet så hett omdebatterade uppläsningarna, men då från en något annorlunda utgångspunkt. Cervin hävdade nämligen att det var vanligt att de förordningar som var avsedda att föredras i predikstolarna och vid domstolarna antingen inte lästes upp alls eller att sådana föredrogs somantingen var ändrade eller upphävda. För att bringa reda i oordningen, vore det önskvärt omjustitierevisionen och kanslikollegiet kunde ges uppdraget att sammanställa en förteckning på de förordningar somskulle uppläsas och tiden för detta. Talmannen avslutade diskussionen genom att ställa proposition på betänkandet samtidigt som han föreslog att ett protokollsutdrag skulle avgå till de övriga stånden med redogörelse för Renhorns och Cervins tilläggsyrkanden. Detta bifölls. Innan saken hann behandlas i bondeståndet uppenbarades än allvarligare anslag mot den rådande politiska ordningen. Kungamaktens nederlag vid riksdagen medförde att den mest radikala delen av oppositionen såg de parlamentariska möjligheterna uttömda och planerade som en sista utväg en rojalistisk statskupp.**^* Planen, som Adolf Fredrik själv var ovetande om och i vilken Lovisa Ulrika bara till en del var invigd, röjdes redan innan några egentliga föranstaltningar hunnit vidtagas från kuppmakarnas sida.^'^^ Även om förberedelserna för kuppen i allt väsentligt hade koncentrerats till huvudstaden och dess närhet, framkom att att uppviglande skrifter hade utdelats i Dalarna, Närke och Västergötland i vilka allmogen uppmanades att i sin egenskap av »maktägande ständer» tåga till Stockholm för att där försvara monarken och de rättsinniga riksdagsfullmäktige som hade fallit offer för riksrådens förtryck. Se vidare Tom Söderberg, Frans Cervin, art. i: SBL 8, s. 314—319. Enligt Söderberg hörde Cervin till den mösstrogna minoriteten i det annars hattdominerade borgarståndet; åsikten delas avJohansson i: HT 1973, s. 524 sombetecknar honomsomrojalistisk mössa. "30 RA, R 1323. Prot. 20/5 1756. "31 MalmströmIV, s. 203-210. "33 Malmström IV, s. 212-214. 1130 1129
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=