232 bakgrund av detta ett förslag från prästerskapets sida för stävjande av bruket. Vidare klargjorde han att betänkandet innehöll fyra särskilda punkter, varvid han särskilt betonade den rörande skolundervisningen: enligt ärkebiskopens mening var det nämligen osäkert huruvida det var trivial- eller barnskolorna som åsyftades. Möjligen kunde man också ifrågasätta nyttan med en sådan undervisning för de aktuella åldersgrupperna. Biskop Troilius hävdade att det var både omöjligt och onödigt att ge undervisning i ämnet vid de lägre skolorna. Halenius yttrade sig inledningsvis om förordningarnas föredragande. Skarabiskopen hade för sin del alltid ansett att detta var något somborde hållas utanför gudstjänsten. Efter dess slut, kunde man däremot läsa upp dem stående på gången, ett förfarande som också kunde tillämpas vid grundlagarnas föredragande. Beträffande den av ärkebiskopen aktualiserade frågan omde lägre skolornas roll för statsrättsundervisningen, gav Halenius till känna att han ansåg det vara tillräckligt att hustavlan lästes, »hwaraf barnen kunna underwisas och få rätta begrep omOfwerhet och Undersåtare». Prosten Troilius hänvisade till sina uttalandeni deputationen angående olägenheterna av förordningarnas uppläsande och redogjorde för hur adeln enligt hans uppfattning visserligen inte hade varit negativ till att de andra författningarna föredrogs på annat ställe, men att de samtidigt hade givit tydliga tecken på sin uppfattning att uppläsningen av grundlagarna borde reserveras för predikstolen. Prostens kusin, biskop Troilius föreslog att ståndet i ett tillägg till betänkandet skulle förklara att prästerskapet ämnade inkomma med ett förslag till nyordning vad gällde förordningarnas uppläsande, där även grundlagarnas föredragande skulle inbegripas. Gadolin gav uttryckför sin uppfattningomatt det hela var ett grannlaga ärende sombäst löstes genom att man biföll betänkandet i befintligt skick för att därefter återkomma till frågan omuppläsningarna i ett särskilt projekt. Man kan notera att precis somnär saken gällde En Ärlig Swensk^ förespråkade Gadolin här en lösning som medförde så lite diskussioner som möjligt; omdeputationens betänkande i allt för hög grad hade sammankopplats med den betungande skyldigheten att läsa upp profana kungörelser hade detta måhända haft till följd att ärendet inte bara försenats utan kanske t.o.m. helt skrinlagts. Till Gadolins mening anslöt sig Filenius och Benzelstierna och i huvudsak också biskop Troilius. Ärkebiskopen avslutade diskussionen genom att sammanfattningsvis konstatera att ståndet enligt hans uppfattning var berett att liksomadeln tidigare gjort simpliciter bifalla betänkandet. Frågan var nu hur man skulle förfara med den av ärkebiskopen väckta frågan rörande de lägre skolorna. Västeråsbiskopen erbjöd här lösningen: eftersom K.M:t i vilket fall skulle komma att höra de andliga konsistorierna, kunde de då förklara att det var tillräckligt att hustavlan lästes. Efter att denna listiga lösningpresenterats —prästerskapet kom ju därigenomatt höras, men utan att övriga stånd gavs möjlighet till direkt påverkan - ställde ärkebiskopen proposition. Betänkandet antogs utan tillägg. "^8 RA, R 695. Prot. 17/5 1756. 1128
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=