230 rialet explicit framställda önskemålet omatt grundlagseditionen skulle stå till församlingsbornas förfogande genom utlåning. Mot detta invände kyrkoherden i Eura (Åbo stift), Johan Laihiander*^^^ att han inte kunde föreställa sig att någon intill dess blivit nekad att ta del av de i kyrkorna förvarade förordningarna och att frågor rörande utlåning i vilket fall avgjordes av kyrkorådet. En annan syn på saken hade riksdagsmannen Swahn - sannolikt identisk med rusthållaren Johan Fredrik Swan från Västra, Tveta och Mo härader i Jönköpings län* - somtyckte att Larssons uppslag omutlåning var onödigt eftersomdet skulle medföra att böckerna kom bort. Därför föll, i hans ögon, också meningen med hela memorialet. Boije och Fredrik Ehrenpreus - en kombination som känns igen från den kortvariga riddarhusdebatten rörande En Ärlig Swensk — ryckte då ut i försvar för ledamöternas rätt att inkomma med egna memorial till ständernas plena. Slutet blev därför att Larssons memorial bifogades deputationens betänkande. Prästeståndet hade ju somvi sett redan tidigare visat ett särskilt intresse för frågan. Den 10 mars föredrogs de båda aktstyckena inför ståndet. Lars Benzelstierna öppnade diskussionen genomatt understryka det angelägna i att undersåtarna gavs tillfälle till att lära känna grundlagarnas innehåll, men ifrågasatte om inte uppläsandet hellre borde ske i sockenstugorna och vid tingsrätterna istället för i predikstolarna. Vad beträffade undervisningen påpekade han att det faktiskt redan var reglerat vemsomskulle föredragajuspublicum vid akademierna. Läroboken, slutligen, bedömdes vara en god idé, även omhan för sin del gärna såg att skriftens innehåll kontrollerades av ständerna själva. Superintendenten i Härnösand, Olof Körning**^^ stannade för Larssons lösning av problemet, nämligen att enbart vissa artiklar skulle uppläsas från predikstolarna så att predikoförhören inte försummades. Att läsa upp stadgandena i sockenstugorna var inte genomförbart, eftersomfolk där kom och gick som de ville och inte heller vid tingen, »ty de sedigaste gå ei til tings; men de somkomma tit äro gärna spikna eller gå med halft rus». Han gav Benzelstierna rätt i att förläsningar var ordnade vid universiteten, men däremot inte vid gymnasierna. Där borde man hädanefter ge undervisning i ämnet på onsdags- och lördagseftermiddagarna. Kontrollen av den planerade lärobokens innehåll föreslogs i betänkandet åligga kanslikollegiet och det föranledde inga anmärkningar från Körnings sida. Däremot vore önskvärt omprästeståndet finge del av arbetet för teologisk granskning före publiceringen. Inte heller Engeström hade något emot att allmänheten fick mera kunskaper omgrundlagarna, men liksomBenzelstierna vände han sig emot att uppläsandet skulle ske i predikJfr. art. i Finsk biografisk handbok II, sp. 1278. Jfr. Mårtensson, s. 105. Swan var riksdagsman också 1751-1752, 1760—1762, 1765-1766, 1769-1770 och 1771-1772. (A.a., s. 98, 113, 123, 131). RA, R3088, s. 457^63. Omdenne, se vidare Bygdén I, s. 18—21. 1124 1122 1123 1124 1125
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=