227 versitetskanslererna och de andliga konsistorierna som närmast överordnade myndigheter. Därefter fortsatte meningsutbytet rörande det eftersträvansvärda i att förordningar delgavs församlingen från predikstolen. Borgmästarna J. F. Wesslo (Kungälv) och J. Boberg (Hudiksvall), båda aktiv hattar,*förordade den dittillsvarande ordningen men möjligen kunde man göra undantag för »the utkommande Publicationer» under det att prosten Troilius önskade - om nu verkligen alla förordningar nödvändigtvis måste kungöras i kyrkan—att myndigheterna avfattade lämpliga sammanfattningar för ändamålet. Skarabiskopen Engelbert Halenius informerade då deputationen omatt prästeståndet just stod i begrepp att lämna förslag på en »tienligare ort» för kungörandet. Med tanke på detta och att prästeståndet väl kunde anses varajuge competent i saken, yrkade han på att detaljen om var fundamentallagarna skulle uppläsas helt enkelt utelämnades i deputationens skrivelse till ständerna. Overstelöjtnanten Mårten Sandelhielm***^ betonade - liksom ståndsbrodern och kollegan Ehrensvärd - grundlagarnas särskilda ställning i jämförelse med de övriga författningarna och hur de därför, »fram för alla förtiente at, för theras besynnerliga hälgd, blifwa på Predikostolarne upläste [...]»; andra föredragningar kunde förläggas till det ställe somprästeståndet föreslog omdess betänkande vann majoritet. Deputationens beslut i saken blev att man biföll utskottets betänkande med ändring i önskemålet att just professorerna och lektorerna i historia skulle utses som ansvariga lärare i kunskapen om det svenska regeringssättet; deputationen rekommenderade ständerna att de skulle tillse att vederbörande undervisningsanstalts direkt överordnade myndighet utsåg en särskild, men till ämnesområdet inte närmare bestämd professor eller lektor för undervisning i den angelägna disciplinen. Deputationsbetänkandet beslöts utfärdas i fyra exemplar och tillställas vart och ett stånd. I betänkandets ingress konstaterades hur deputationen uppmärksammat att rikets fundamentallagar inte på samma sätt som »andra förordningar, allmänneligen afkunnas och således, efter så lång tids förlopp, som nu förflutit, sedan the först utkommit lätteligen kunde råka i glömska och förgätenhet». Med tanke på att kunskapen omlandets regeringssätt och de villkor och den rätt till vilka var och en undersåte var född inte borde förbli i mörker, utan tvärt om göras »Allmänheten behörigen kunnig», fann deputationen mot bakgrund av de förda diskussionerna fyra åtgärder vara nödvändiga: 1. Att ett tillräckligt antal exemplar av regeringsformen, konungaförsäkran och riksdagsordningen skickades till landsorten för att där utdelas till samtliga kyrkor, både på landet och i städerna. En gång omåret skulle dessa författningar föredragas och för detta ändamål ansåg deputationen att sön- och 1117 Johansson i: HT 1973, s. 526 resp. 524. Jfr. Elgenstiema 6, s. 689. ">7 RA, R 3088, s. 423-132. 1115 1116 16
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=