223 åter upp till behandling. Efter det att Lindenstedts^°^^ betänkande som första ärende hade föredragits, yttrade sig dåvarande Västeräsbiskopen Samuel Troilius.’^o° Biskopen var av den grundläggande uppfattningen att de yngre egentligen inte borde sysselsättas med sådana saker i förtid men med hänsyn till att »ungdomen sedan 1738 börjat gå in i politiska saker, och taga partie i puhliquen», fanns det ett behov av ett arbete i ämnet, »på det de i dessa saker måtte få uplyst förstånd, och icke coeco impetu föras til partier.» Lundabiskopen och universitetsprokanslern Engeström poängterade att memorialets upphovsman blivit felaktigt informerad vad den akademiska undervisningen i landetsjuspublicum beträffade - i Lund gavs redan sådana föreläsningar både offentligt och privat. Rörande en eventuell lärobok i ämnet, fann biskopen det vara tillrådligast att uppdraga författandet av en sådan till en juris professor för efterkommande censur av ständerna; d.v.s. om en sådan bearbetning nu överhuvudtaget bedömdes vara nödvändigt — allra tydligast var lagtexten i sig själv. Celsius ansåg det vara »högst nödigt» att ett auktoriserat läromedel såg dagens ljus, eftersom »ingen privat annars bör understå sig, at raisonera öfwer och explicera Fundamental Lagarna, eller något mer tractera deraf än historien och geographica. Teologie professorn Lars Benzelstierna'^°* påpekade att man minsann gav offentlig undervisning i ämnet även i Uppsala sedan kanslikollegiets förnyat sin bestämmelse på området och kunde för sin del heller inte erinra sig annat än att man gjort så alltsedan 1723, ett påstående somMagnus Olai Beronius - biskop i Kalmar och med ett förflutet vid universitetet både i egenskap av student och somlärare^_ instämde i. Därpå föredrogs von Ungern-Sternbergs memorial, ett senare inlämnat betänkande i samma ämne från riddarhusmedlemmen Axel Reuterholm'10^ samt ärkebiskopens klagomål över En Ärlig Swensks hantering av bibelställen. När ärkebiskopen frågade ståndet hur man skulle ställa sig till memorialen visade det sig att man i allmänhet - oavsett huruvida man tillskrev författaren något brottsligt eller ej - var av uppfattningen att det inte i första hand var riksdagens sak att pröva ärendet. Generellt hade dock mottagandet av tidskriften varit mycket svalt, något somkyrkoherden i Åbo finska domkyrkoförsamling, fysikprofessorn Jacob Gadolin''^*^ sade sig notera med förvåning; I protokollet står felaktigt Liljenstedt. Jfr. Sven Lönnqvist, Samuel Troilius, art. i: SMoK 8, s. 40-41 samt art. i Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, 17, s. 303-324. Troilius hörde till de mest dedicerade hattanhängarna. Jfr. G. Walli, Lars Benzelstierna, art. i; SBL 3, s. 301-307. Artikelförfattaren betecknar honomsomhatt men under riksdagen 1755-56 med förbindelser till »hovpartiet». R. Holm, Magnus Olai Beronius, art. i: SBL 4, s. 14—19. Under Beronius’ tid i akademiska konsistoriet var han nära lierad med hattarna men övergick under sin tid sombiskop till mössorna. 1103 Reuterholms memorial är tryckt som bilaga i Sveriges Ridderskap och Adels Riksdagsprotokoll frän och med år 1719. XIX. 175S—1756, s. 63—68. Jfr. OlofMustelin, Jacob Gadolin, art. i: SBL 16, s. 715-717. Gadolin var under frihetstiden anhängare till hattarna för att under Gustav III så småningom utveckla ett mera kungatroget sinnelag. Bidragande till hans frihetstida politiska orientering var måhända hans äktenskap (1757) med Johan Browallius’ dotter Elisabeth. 1099 1100 1101 1102 1104
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=