219 hållandena inte avhöll honomför att delta i debatten.I de statsrättsliga frågorna lade han tonvikten på regeringsformens text och försökte att i denna finna uttryck för en reell maktdelning mellan monark, råd och ständer: »Den vid regeringzsättets första inrättning af riksfäderna utsökte balance, är själen i vår regering, och fordrar Riksens Ständers ömaste vård och varsamhet, at den aldrig lutar hvarken åt ena eller andra sidan».Vad anbelangade En Ärlig Swensks uppfattning om existensen av en särskild sveamannarätt som garant för frihetens bevarande, jämställde Grönhagen dennauppfattning helt med den i sammanhanget farligt näraliggande principalatsprincipen och drog därvid gränsen för vad somverkligen kunde anses vara menighetens frihet vid att fritt få välja sina riksdagsmän, leva under lagarna och att i säkerhet få njuta av liv och egendom. En rätt till konstitutionellt nödvärn underkändes och i stället underströks farorna med att uppmana till uppror. I överensstämmelse med uppfattningen om maktdelning som författningens grundläggande idé, framförde författaren sin synpunkt på frågan om förbättring och förändring: en förändring av regeringsformen vore att rubba de gränser som regeringsformens bokstav föreskrev, förbättringar däremot sådana ändringar i regelsystemet sominte rubbade kompetensfördelningen. Tidskriften hade emellertid också sina försvarare, däribland överdirektören vid Jönköpings gevärsfaktori Fredrik Ehrenpreus*°^° och överstelöjtnanten Carl Gustaf Boije.*°®* Ehrenpreus hävdade i en kortfattad diktamen till protokollet samma dag som Grönhagens memorial föredrogs att man från ständernas sida inte borde förbjuda tidskriftens fortsatta utgivande, eftersom ett sådant förfarande hade inneburit att man dömt censor ohörd. Visserligen vilade, menade Ehrenpreus, ansvaret för godkända arbeten på censor men att i förekommande fall utkräva detta var inte något somålåg ständerna.Boijes försvar av tidskriften var mera offensivt när han i sitt memorial brast ut i klagan över att varken fruktan för Gud, vördnad för lagen eller högaktning för ständerna hade förmått avvärja en så bedrövlig händelse att »en oskyldig svensk auktor [...] blifver skiäld för infame och en fri svensk man blifver til sin frihet angripen» utan rannsakning eller dom. Smutskastningens upphovsmän skrek högt omfrihetens rättigheter, samtidigt somde i själva verket skakade »hennes grundvalar på eftertänkligaste sätt». Själv hade han inte funnit 1078 Memorialet, daterat den 3/11 1755 är tryckt som bilaga i Sveriges Ridderskap och Adels Riksdags-protokollfrån och medår 1719. XIX. 17^5—1756, s. 119—142. Cit. Grönhagen i Sveriges Ridderskap och Adels Riksdags-protokoll från och medår 1719. XIX. 1755—1756, s. 124. Lagerroth håller inte påverkan från Montesquieu, vars De Vésprit des lois utkom1748, för sannolik. Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 460. Jfr. G. Utterström, Fredrik Ehrenpreus, art. i: SBL 12, s. 314-320. Fredrik Ehrenpreus var (halv-)brorson till riksrådet och kanslern för Uppsala universitet Carl Ehrenpreus. Jfr. G. Jacobson, Karl Gustaf Boije (af Gennäs), art. i: SBL 5, s. 233-236. Ehrenpreus’ diktamen är tryckt som bilaga i Sveriges Ridderskap och Adels Riksdagsprotokoll från och med år 1719. XIX. 1755—1756, s. 80—81. 1079 1080 1081 1082
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=