216 sina blickar mot den juridiska fakulteten. Palmstierna hade för Lundauniversitetets vidkommande 1754 uttalat att partikularstatsrätten primärt var att anse som ett juridiskt ämnet, ja t.o.m. »det förnämsta», men kunde i nödfall tänka sig att i överensstämmelse med konstitutionerna anförtro undervisningen åt professorn i philosophia civilis. När kanslikollegiets förordning året därpå skulle verkställas, var det Palmstiernas uttryckliga önskemål att Colling i sin egenskap av juris professor skulle åtaga sig föreläsningarna i disciplinen. Detta gjorde Colling med - som det uttrycktes i protokollen - särdeles nöje samtidigt som professorn i historia, Nehrmanlärjungen Sven Bring, förbehöll sig rätten att behandla ämnet inomramen för historiapragmatica. I Abo synes det ha fallit sig naturligt, väl beroende på Pryss’ tidigare föreläsningar, att jus publicumvar att hänföra till den juridiska sfären. Svårigheter uppstod emellertid när ämnet rent praktiskt skulle passas in i lärarnas redan tidigare omfattande undervisning. Vad beträffar innehållet i undervisningen kan man för Solanders del konstatera att En ÄrligSwensk faktiskt kom till användning. Landets gällande författning var resultatet en gammal svensk, frihetlig tradition, en tradition somnumera också innefattade rätten att undervisas i grundlagarnas innehåll; partikularstatsrätten som vetenskap härstammade annars från Tyskland. Som sig borde, avvisades den hobbesianska uppfattningen omnaturtillståndet somett allas krig mot alla till fördel för en syn på saken som snarast färgats av Pufendorf; Pufendorfs De officio hominis et civis rekommenderades f.ö. för vidare studier tillsammans med Loccenius, Riksdagsmanna-rätt, En ÅrligSzvensk och Wilde. I Sverige hade ständerna givit imperiumåt monarken men själva förbehållit sig rätten att stifta och revidera lagarna; majestas var delat mellan kung, råd och ständer. Att detta medförde att landets regeringssätt föll utanför de tre klassiska statsskicken saknade betydelse och Solander drog sig inte för att beteckna den traditionella uppfattningen på området som falsk. I stället åberopade han, intressant nog, Montesquieu somauktoritet när det hävdades att det regeringssätt var bäst somrättade sig efter landets och befolkningens karaktär. Detta uttryckliga avståndstagande från den traditionella teoribildningen behöver dock inte nödvändigtvis ha att göra med Solanders egen öppenhet för nya strömningar: just Dahlmans bundenheten till Aristoteles var ju utslagsgivande för att ämnet ö.h.t. hamnade inomden juridiska sfären. Också i Codings undervisning markerades ett avståndstagande från Hobbes’ människosyn. Utan att somNehrman ge en översikt av hur överenskommelserna mellan överhet och undersåtar gestaltat sig i Sveriges förflutna, kom han dock till ett liknande resultat vad beträffade det gällande regeringssättet. Originell var dock hans lösning som innebar att statsskicket varierade beroende på omständerna sammanträdde eller ej. Mellan riksdagarna styrdes landet somen monarchia limitata aristocratia, under pågående ständermöte däremot somen monarchia limitata democratica. Wildes Historia Pragmatica an-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=