211 I anteckningarna från 1753, som av och till ger ett något okoncentrerat intryck och somverkar avspegla lärarens hopp från det ena området till det andra allt efter infall och inspiration, går visserligen Colling in på staternas ursprung men avstår, till skillnad från sin företrädare, att direkt omsätta teorierna till svenska förhållanden och den i det politiska livet hett omdebatterade frågan omfördelningen av makten. I sammanhanget förklarades således statens tillblivelse som en process ledande från de enskilda hushållens samverkan i byar, över socknar, härad och län till riken eller societas maxima, varvid drivkraften skulle ha varit det allmänna behovet av samverkan och handel och inte, med en uttryckligmarkering mot Hobbes, ett allas krig mot alla. Att sedan somliga påstod att överheten var omedelbart av Gud med hänvisning till Romarbrevets 13 kap. vederlädes utan någon i anteckningarna speglad argumentering genom att Colling helt sonika konstaterade att all makt var av Gud men att det låg helt inomden mänskliga sfären att fördela den efter gottfinnande. Att samhällets grundvalar vilade på ett ömsesidigt kontrakt mellan regent och undersåtar såg han därmed somen självklarhet och själva statsrätten definierades somden vetenskap sommed utgångspunkt i fundamentallagarna förklarade föreningsbandet dememellan. Förgäves letar man emellertid efter Nehrmans historiserande nationella kontraktsteori, vilken - oberoende av huruvida den i realiteten var ett utslag av personlig övertygelse eller en mera jordbunden strävan efter politisk korrekthet — kunde ligga den undervdsande läraren i fatet allt efter de varierande politiska konjukturerna. Lika försiktig var Colling i att strikt inordna den svenska författningen under de vedertagna aristoteliska begreppen, en svårighet han ju f.ö. inte var ensam om. Lösningen fann han i att hävda att landets överhet styrde undersåtarna genomen blandning av monarki - kungamaktens reella betydelse kunde utläsas ur det faktum att förordningar utfärdades genom kunglig underskrift och att monarken på intet vis kunde betraktas somprimus inter pares somvore fallet i en republik -, aristokrati - när rådet mellan riksdagarna företrädde ständerna - och, slutligen, demokrati under de perioder somriksdagen sammanträdde. Förutomde här refererade teoretiska utgångspunkterna lades under huvuddelen av kursen tonvikten i allt väsentligt på den positiva statsrätten och dess uppdelning mellan konungens höghet och de däri innefattade majestätsrättigheterna, riksrådens myndighet med procedurerna för val och licentiering och ständernas rätt och frihet. Angående lämplig litteratur i ämnet anbefalldes för vidare studier Wildes Historia Pragmatica, även om den var skriven »något mörk» samt »Professor Ottos bok omJure Publico», vilken av Colling karakteriserades sombra men otydlig. inte ha skett - den senast noterade valakten är Fredriks. Codings anteckning oni priset för volymen och omkopistens namn -Johan Keiser - återfinns på innehållsförteckningens sista blad. Everhard Otto (1685-1756) studerade vid universitetet i Halle för Thomasius, Böhmer och Gundling, professor vid universitetet i Utrecht 1720. Utgav utöver ett verk i europeisk statskun1051 1051 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=