201 kollegiet. På ett pragmatiskt sätt överläts frågan omåtgärdens finansierande till konsistoriets eget gottfinnande, antingen genomräntekammarens försorg eller genomprofessorerna personligen.Inteoväntat stannade universitetet för det förstnämnda förslaget. Det av kanslikollegiets skrivelse föranledda brevet från kansler med uppdrag till konsistorieledamöterna att sinsemellan komma överens ompå vemundervisningen i statsrätt skulle vila,^^^ upplästes i konsistoriet den 31 maj. De närvarande enades om att saken rimligtvis borde ligga inom ansvarsområdet för Ihre och Dahlman i deras egenskaper 3iV politicesprofessorer och att dessa efter överläggning skulle lämna besked till konsistoriet om vem som var villig att hädanefter företräda ämnet. Solander var frånvarande p.g.a. sjukdom, varför den juridiska fakulteten i sammanhanget kom att representeras av den ensamme Anders Berch. Berch sade sig inte ha något att erinra emot förslaget, men förbehöll fakulteten — med hänvisning till konstitutionerna— rätten att behandlajus publicumnär tillfälle till detta gavs.*^^^ Resultatet av professorernas överväganden behandlades på konsistoriesammanträde den 26 juni och innebar att Dahlman, för tillfället rektor, förklarade sig villig att antaga uppdraget, men att detta på intet sätt skulle ses som ett hinder för Ihre och Solander att i deras undervisning också behandla disciplinen. Nästa sammanträde hölls inte förrän den 5 augusti och då var läget helt annorlunda: konsistoriets beslut om Dahlman som ansvarig för jus publicum var ändrat utan att man på något sätt i protokollen kan utläsa någon bakomliggande orsak.Vad som hänt, var att kansler personligen intresserat sig för saken och efter det han delgivits konsistoriets val'°°“ avlåtit en skrivelse i ämnet, där han lät förstå att det hela inte avlupit till full belåtenhet. Ehrenpreus noterade att Dahlman uppgav sig tidigare ha undervisat i ämnet i enlighet med de honom i konstitutionerna ålagda skyldigheterna och intressant nog är det primärt konstitutionernas bestämmelser och dess följder för undervisningens karaktär som betingade kanslerns beslut i ärendet. Visserligen påpekade Ehrenpreus att Dahlman i sin egenskap av rektor knappast kunde anses ha tillräckligt med tid till sitt förfogande för att ge undervisning i ämnet redan under den instundande höstterminen som meningen var, men framförallt vände han sig emot den bundenhet till Aristoteles i undervisningen som dikterades av konstitutionernas bestämmelser rörande professuren i philosophia civilis. Konsistoriebeslutet underkändes och i stället riktades kanslers blickar åt den juridiska fakulteten, dels beroende på att dess ledamöUUA, Kansliet E I c; 4. Brev kansler t. konsistorium 13/3 1755. '^‘*7 UUA, Kansliet A I a: 107. Prot. 15/3 1755. Jfr. III: 1, s. 327-328. UUA, Kansliet E I c:4. Brev kansler t. konsistorium29/5 1755. UUA, Kansliet A 1:107. Prot. 31/5 1755. 1000 UUA, Kansliet A 1:108. Prot. 23/6 1755. 1001 UUA, Kansliet A 1:108. Prot. 5/8 1755. 1002 UUA, Kansliet B I a: 14. Brev ak. konsistoriet t. kansler 23/6 1755. 1000
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=