199 andra ord inte i det mörker somreformationen hade skingrat, då Bibeln var ett arcanum för klerker som lekmännen uteslöts ifrån. På samma sätt som denna inställning hade befrämjat enväldet inomkyrkan, skulle hemlighållandet av de statsrättsliga sanningarna leda till envälde inomstaten. Trots de redan vidtagna åtgärderna, fruktade kanslipresidenten för undervisningens kvalitet: de studerande befarades äga större kunskaper om det romerska regeringssättet än om sitt eget samtidigt som de sannolikt bättre kunde redogöra för Grotius’ och »andra Publicisters Principia» än för de grundtankar som låg bakom Sveriges statsskick. Som avskräckande exempel på vilka konsekvenser en fortsatt misskötsel av den politiska undervisningen kunde föra med sig, pekade von Höpken på förhållandena i Oxford under Jakob II. Uttalandet är intressant ur flera synvinklar - dels vad avser kanslipresidentens goda kunskaper rörande engelska förhållanden, dels mot bakgrund av vad somtidigare i arbetet har redovisats rörande synen på upplysningen i Sverige och Tyskland, von Höpkens resonemang tar sålunda sin utgångspunkt i en lika konfessionellt som politiskt korrekt betraktelse av det mörka påveväldet vars hemlighetsmakeri med Den heliga skrift jämförs med hemlighållandet av grundlagarna. De skulle inte hemlighållas, tvärt om: de skulle göras tillgängliga för så stora befolkningsgrupper som möjligt. Å andra sidan var det av allt att döma viktigt att detta skedde i rätt anda, en anda somuppenbarligen inte borde präglas av andra principer än de specifikt svenska partikularstatsrättsliga. I detta känns resonemanget igen från mindre sekreta deputationens betänkande angående de irriga begreppen. Blott Sverige svenska principer har. En Årlig Swensk var således det organ som skulle trumfa igenom de rätta principerna rörande landets regeringssätt hos »de olärda». Av denna orsak är tidskriftens uppläggning också av starkt pedagogiserande (och politiserande) karaktär. På samma sätt somi tidigare framställningar framhävdes den svenska konstitutionens exklusivitet, både i förhållande till det egna landets tidigare författningar och utländska motsvarigheter. Grundlagarna syftade till att skydda den svenska friheten, d.v.s. undersåtarnas frihet från allt tvång med undantag från det somlagarna föreskrev. Eftersom undersåtarna själva stiftade lagarna till sin gemensamma båtnad medförde detta att rikets invånare på en och samma gång var lagstiftande och av sig själva lagbundna. Monarken tillkom inga rättigheter förutom dem som uttryckligen givits honom av folket somockså själv avgjorde hur det ville styras. Tidskriftenpresenterade också ett slags konstitutionell nödvärnsrätt - sveamannarätten - för de somunder principalatsstriden benämndes de hemmavarande ständerna. Försvaret av friheten fordrade att undersåtarna hade innehållet av grundlagarna klart för sig. I månadsskiftet mars/april förklarades hur det var av största vikt att landets invånare lärde sig rätt förstå sin »Politiska religion, så wäl som Kyrkans». Problemet var emellertid att litteraturen i ämnet var starkt begränsad: förutom Wilde och hans Historia Pragmatica kände författaren bara till en mans
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=