198 Gustaf Tessin landets statsskick som ett imperium monarchio-democraticum. Genommindre sekreta deputationens betänkande angående de irriga begreppen rörande regeringsformen 1752 fastslogs att landets statsskick grundades på den makt som folket överlämnat till sina representanter, ständerna. Ur deras verksamhet som lagstiftande organ härleddes all offentlig maktutövning och således även monarkens; rådet var ständernas fullmäktige och inget annat. Idén omatt regenten på något sätt skulle ha rättigheter sominte ursprungligen emanerade från ständerna stämplades somen förgriplig villfarelse. Säkerligen med inspirationfrån Wilde hävdades att Sverige aldrigvarit underkastat en autokratisk kungamakt, inte ens under enväldet, och att den svenske monarken härledde sina befogenheter från Gud, genomständernas fria val och lagens kraft. Att kungamaktens befogenheter sålunda var strikt bundna till den av ständerna författade konstitutionen medförde också - och detta uttalas explicit i betänkandet - att värdet av alla slags analogier och jämförelser på området, såväl av historisk somav komparativ art, förklarades somvarken giltiga eller ens tillåtliga. Partikularstatsrätten positiverades. När motsättningarna mellan kungamakt och ständermakt tillspetsades ytterligare fann rådet det lägligt att initiera en tryckning av grundlagarna, bl.a. omfattande den tidigare omdiskuterade konungaförsäkran — i första hand menad för riksdagsmännens bruk. Upplagan trycktes under övervakning av kanslikollegiet somockså intresserade sig för prissättningsfrågan; man var angelägen om att kostnaden för publikationen inte skulle bli så hög att hågade läsare avstod från köp. Samlingen utkomsenare även i en finskspråkig upplaga. Den parlamentariska majoriteten såg också till att bearbeta opinionen genom utgivandet av En ÅrligSwensk. I rådets sammandrabbningar med Adolf Fredrik rörande privilegiet för tidskriften under våren 1755 underströks hur det hos alla fria folk betraktades som ett essentiale av friheten att i tryck behandla konstitutionen — somexempel hänvisades till de tyska publicisterna och till kända engelska författare. Vidare hävdades att man även i Sverige sedan ikraftträdandet av den nya regeringsformen tillåtit skrifter rörande landets jus publicum. I samband med diskussionerna rörande privilegiet uppmärksammade kanslikollegiet under presidentens ordförandeskap behovet av en uppstramning av den akademiska undervisningen i partikularstatsrätt: i skrivelse av den 2 maj föreskrevs att hädanefter skulle en särskild professor anförtros disciplinens vård samtidigt somstudenternas kunskaper i ämnet skulle undersökas vid vad man kallade de vanliga examina. I samband med den fortsatta privilegiediskussionen avseende En Ärlig Swensk den 3 juni preciserade von Höpken sina tankar både vad gällde tidskriften och den akademiska undervisningen: 1723 års kanslikollegieskrivelse hade således syftat till att lära de studerande känna ljuvligheten av en laglydig och ordentlig frihet och samma ändamål hade En Ärlig Swensk, »ty Regerings-Formerz och Fundamentale-\.2igen innebegriper lärda och olärda». Samtiden levde med
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=