194 alla andra regeringssätt, stående närmast vad den naturliga lagen föreskrev som en sund statslära och i överensstämmelse med Guds lag och Den heliga skrift.Grundlagarna-dit författaren räknade bl.a. regeringsformen, riksdagsordningen och konungaförsäkringarna-var dock i sig inget självändamål, utan tjänade till att värna folkets frihet,^^"^ närmare bestämt den nationella variant sombenämndes den svenska friheten. Denna definierades av Honestus i det att den bestod i undersåtarnas frihet från allt tvång med undantag från vad lagarna förskrev - »således äro de frie, men tillika lagbundne». Lagarna stiftades av medborgarna för deras gemensamma nytta, vilket alltså innebar att landets invånare på en och samma gång var lagstiftande och av sig själva lagbundna. Detta i motsats till förhållandena under ett oinskränkt envälde, då monarken hade rätt att stifta lag enligt eget skön och undersåtarna utan gensägelse var tvungna att lyda.^^^ Det ålåg således ständerna att wårda Rikets rätt och den rättighet, som de Konungen updragit; dock måste man noga akta, at denna öfwerlämnade Konunga-rätten icke är Konungens enskilde, utan enpublique egendom, som ej kan tagas ifrån Menigheten, til hwilken den egenteligen hörer til full egendoms rätt, utan Konungen tager allenast nyttiande rätten deraf, dock så, at denna nyttiande rätt efter Rikets Lagar disponeras, icke blott til Konungens egen, utan til Publiquens bästa. Konungen är wald til at styra och regera; men huru Menigheten wil wara styrd, det äger hon rättighet til at fastställa, hwilket blifwer Konungen en Lag.986 För att värnaden svenska frihetenvar det av störstavikt att inte rådets inflytande minskade i förhållande till kungamakten - och då inte heller vad gällde den aktuella frågan om tjänstetillsättningar - eftersom i detta låg fröet till en minskning av ständernas rättigheter.^*^ Om ständerna trots allt godvilligt skulle gå med på att själva begränsa sitt inflytande, kränkte de »sveamannarätten» - de hemmavarande ständernas rätt och frihet - med påföljden att deras befogenhet upphörde och de hemmavarande kunde utse nya riksdagsmän som bättre tog tillvara deras intressen.^** Möjligheten till åHförbättra regeringsforEn Årlig Swensk, s. 153, 224—229 (nr. 20 resp. 28 och 29, utg. före riksdagen). Probus, efter en lika pedagogisk somuttömmande beskrivning av naturens lag till sin lärare Honestus, »När jag jämförer wår Regerings Form, med alt hwad du af Naturens Lag andragit, så kommer det mig så besynnerligt före, at den är just stäld på det sättet. Huru fela då icke alla de, somtorde inbilla sig, at de Regerings Former, somhos oss woro för Souverainiteten, skulle wara äfwen i wår tid för det allmänna nyttigare, ej besinnande, at de woro til en del stridande emot Naturens Lagar och föreskrift, samt en fullständig och fullkomlig menniskorätt?» A.a., s. 229—230. Fn Årlig Swensk, s. 50—51 (nr. 7, utg. före riksdagen). En Årlig Swensk, s. 14 (nr. 2, utg. före riksdagen). Cit. En Årlig Swensk, s. 869 (nr. 109, utg. efter riksdagens början). En Årlig Swensk, s. 76-77 (nr. 10, utg. före riksdagen). En ÅrligSwensk, s. 53—57 (nr. 7 och 8, utg. före riksdagen), 191 (nr. 24, utg. efter riksdagens början). Sveamannarätten fick naturligtvis på intet sätt förväxlas med principalatsfrågan. Callidus: »Löper du nu icke in uti den farliga Principalats-qu<xstionen'i Säkrast är, hwilket jag ock råder dig, at icke röra wid den saken, och hwarken tala mot eller med, ty ho wet, huru det hwälfwer? det kan 983 984 985 986 987 988
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=