190 Den 25 februari 1755, vid samma tillfälle som utvecklingen avseende regeringsformens tryckande behandlades, uppvisade Oelreich tidskriftens första ark i kanslikollegiet. Kollegiet bedömde arbetet i positiv anda och uttalade sitt stöd för idén att den anonyme upphovsmannen borde tilldelas privilegium för dess utgivning.^^^ Kollegiets uppskattning visade sig dock inte delas av Adolf Fredrik som, när privilegiefrågan den 14 mars komupp till behandling i kabinettet, insisterade på att justitiekanslern skulle få del av innehållet innan han kunde lämna sitt samtycke. Detta satte sig rådsmajoriteten emot genomatt bestrida justitiekanslerns kompetens att blanda sig i redan censurerade och godkända skrifter och genom att dessutom, vad beträffade skriftens innehåll, deklarera att man inte kunde se annat än att det var i full överensstämmelse med grundlagens bokstav. Inte heller justitiekanslern, Carl Lagerberg, ansåg för sin del sig ha rätt att ingripa i ärendet så länge som inte censor eller författare skulle ställas under åtal.^^^ Under intryck av denna samsyn på rättsläget gav monarken med sig och lät genomdiktamen meddela att han överlämnade avgörandet till rådet huruvida skriften skulle anses tillåtlig eller ej. Uppå denna grunden anmärckte ock Deras Excellencer, at hos alla fria folkslag et essentiale af Friheten wore at skrifwa omconstitutionen eller Regeringssättet, på det hwar man i Landet måtte lära känna, både Regentens och undersåtarnes rättigheter, förswara dem bägge enär så omtränger, och icke låta sig igenom okunnoghet förledas, hwarken til otro emot Öfwerheten, eller til stämplingar emot Nationens Frihet; at jämwäl bewis härtil funnos öfwerflödiga så wäl uti de Tyska Publicister, som i synnerhet uti de namnkunnoge Engelske Scribenter Harringthon, Sidney med många flere somnu dageligen utan åtal i Stora Britannien utkomma. Icke eller kunde Deras Excellencer anse en sådan Laglig Frihet at skrifwa, såsomaldeles owanlig i detta Riket, hwarest redan tilföreneoch ifrån första början af det nuwarande Regeringssättet, Skrifter uti Jure Publico blifwit igenom trycket allmänne gjorde, samt af höga wederbörande wäl ansedde, då de icke innehållit något somemot Lagen och friheten warit stridande. Med hänsyn till detta frihetens essentiale, rekommenderade majoriteten monarken att utfärda det sökta privilegiet. Skiljaktigvar riksrådet Löwenhielm^^^ somundanbad sig all befattning med verket och företrädde åsikten att en konRA, Kanslikollegiums arkiv A II a: 82. Prot. 25/2 1755. ’7- Utdrag ur rådsprotokoll 18/3, 21/4 och 30/4 1755, tryckta i Råds-protocoller Af år 17S3, s. 2-10. Född 1701. Student i Uppsala 1717, auskultant i Svea hovrätt 1719, deltog i samtliga riksdagar 1738—1752. Justitiekansler 1747, president i Svea hovrän 1750, riksråd året därpå. Kanslipresident 1765. Under de tidigaste riksdagsåren tillhörde Löwenskiöld de radikala hattarna och arbetade bl.a. för den svenska krigsförklaringen mot Ryssland 1741.1 egenskap av justitiekansler blev han indragen i Springersaken och hans hattsympatier svalnade. Vid riksdagen 1760-1761 var Löwenhielm det enda riksråd somundgick klander från ständerna; därefter torde Löwenhielms partibyte ha varit ett faktum. Död 1768. OlofJägerskiöld, Carl Gustaf Löwenhielm, art. i: SBL 24, s. 595—600.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=