186 Browallius hade av allt att döma läst sin Wilde: något fullkomligt, laglöst envälde hade aldrig existerat i Sverige och var något vida värre än den karolinska absolutismen. Att vilja tillskriva monarken en makt som inte härstammade från ständernas delegation var då det samma som att vilja införa en »avtokratisk myndighet» och- givetvis —alldeles särskilt förgripligt. Att tro att kungen hade ytterligare rättigheter än de som explicit omnämnts i regeringsformen vore detsamma somatt anta att en man somtestamenterat bort en del av sin egendom också vore villig att ge bort resten eller att bejaka tesen att den lagstiftande makten har sitt upphov hos kungen och inte hos folket. Det faktumatt monarkens rättigheter var uttömmande beskrivna i den av ständerna utfärdade regeringsformen medförde också en inskränkningi möjligheterna att fritt dra analogier från andra källor: Alla de skiäl, som i sådane mål tagas af Historien och främmande Rikens bruk eller författningar, äro hwarken giällande eller tillåtlige i ett Samhälle, som har en faststäld och med Ed befästad grund, till sitt Regerings sätt.^^"* I betänkandet fastslogs således inte bara att Sverige hade ett regeringssätt som var grundat på folksuveränitet, att kungamakten var ett resultat av delegation från ständerna och att rådet saknade all självständighet i förhållande till statsmaktens övriga organ utan också riktlinjer för hur man skulle förfara vid uttolkandet av tvistiga författningsfrågor. Vad somklart och tydligt eftersträvades var en positivering av den inhemska konstitutionella rätten: användningen av historiska argument tillbakavisades samtidigt som relevansen av komparativa inslag i studiet av grundlagarna uttryckligen förkastades. När betänkandet presenterades i sekreta utskottet var bemötandet emellertid blandat. Det uttrycktes oro för att ett explicit antagande av texten skulle medföra att innehållet fick allt för stor auktoritet samtidigt som bl.a. Ungern-Sternberg bestred utskottets kompetens att på egen hand vidta en sådan uttydningav författningen somomnämndes i regeringsformens preambel. Utskottet förklarade sig dock gilla betänkandets grundsatser men reserverade sig för jämkningar i ordalydelsen. Därefter bordlädes ärendet.^^5 3.1.3. Motsättningarna mellan råd och kungapar Förhållandet mellan kungapar och råd förvärrades ytterligare under perioden fram till nästa riksdag som av stånden bestämts inkallas i oktober 1755. Efter att från officiellt håll blivit nekad rätten till all självständig maktutövning, inriktade Adolf Fredrik sig på att genom passivitet försvåra rådets, ständernas Jfr. Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 414 fn. 2. Cit. Mindre sekreta deputationens betänkande omirriga begrepp rörande regeringsformen. Januari 1752 somtryckt i MalmströmIV, s. 456. ^55 Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 416—417; MalmströmIV, s. 41—42. 954
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=