184 I samband med utarbetandet av den nya konungaförsäkran uppkom från rojalistiskt håll förslag till utökad befogenhet för monarken vid tillsättandet av kanslipresident, ett förfarande som dittills lämnats oreglerat i författningen men enligt praxis skett genom att ständerna presenterat en kandidat för fastställelse av kungen. Motståndarna till denna tingens ordning förespråkade däremot en passus i konungaförsäkran med innehållet att ständerna skulle fastställa tre kandidater, bland vilka monarken hade att träffa sitt val.^**^ Därigenomblev gränsdragningen mellan kungens och ständernas kompetens föremål för debatt, där de rojalistiskt sinnade förespråkade ståndpunkten att kungen borde tillerkännas de rättigheter som regeringsformen inte explicit frånkänt honom eller tilldelat ständerna.Ständerväldets representanter hävdade naturligtvis det motsatta - att den maktutövning som inte regeringsformen uttryckligen lagt i händerna på kungen tillhörde riksdagen.Resultatet blev att saken hölls utanför konungaförsäkran och reglerades i särskild lagstiftning, till ständernas favör.^'^^ 3.1.2. De irriga begreppen rörande regeringsformen Författningsdiskussionen somuppstått vid riksdagen mellan anhängare till den konstitutionella praxis somväxt fram under statsskickets trettioåriga existens och sympatisörer till tronföljarparet, fick ett sista vältaligt uttryck genom Johan Browallius’ i mindre sekreta deputationen avgivna memorial om irriga Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 399—tOC. J-K. von Diirings memorial, tryckt som bilaga i Sveriges Ridderskap och Adels Riksdagsprotokoll från och medår 1719. XVIII 1751—1752, s. 400—107. v. Diiring framhåller RF;s karaktär av grundlag somär »af Konung och Ständer såsomcontrahenter samtyckt och besvuren» (s. 402). Ch. Rappes diktamen, trvxkt sombilaga i Sveriges Ridderskap och Adels Riksdags-protokoll från och medår 1719. XVIII 1751-1752, s. 411—114. T>Jura Majestatica kallar man all den höga magt, myndighet och rätt, som Riksens Ständer högsta Ofverheten updragit och regeringslagarne tydeligen innehålla. Mera, än der i bokstafven uttryckes, kan eller bör ej komma under detta namnet. [...] Flvad deremot Riksens Ständer och deras rättigheter å andra sidan beträffar, så äga de ej allenast den magt och de förmoner, som de uti fundamental-lagarne uttryckligen sig förbehållit, utan ock alla dem, hvarpå ingen beskrefven lag är stadgad. Ty somde representera hela nationen och borgerliga samhället, hvadan all både lagstiftande och lagskipande myndighet har sin första upprinnelse, så tilkommer ock dem ostridigt all den magt och rättighet, som ej tydeligen och genom beskrefven lag och öfverenskommelse blifvit någon annan memorial, tryckt som bilaga i samma folck, ingen herre öfver then andra, utan igenom öfverenskommelse och lag, fölljackteligen uti riken, der Konungamackten är igenom vissa förebehåll inskränckt, har Konungen all sin rättighet igenom lag, men ej för eller utomlag. Flvad fölljer deraf annat, än att antingen måste det visas, att Riksens Ständer, tillagdt Hans Maj:t den rättighet att vällja Cantzelie-Prjesident utaf flere föreslagne, eller ock dependerar valesättet helt och hållet utaf Riksens Ständer, till hvilka alla rättigheter, somrikets och samhällets styrelse angå, originairement höra.» (Cit. s. 396). Riksens ständers brev angående besättande av kanslipresidentsämbetet den 11 mars 1752 finns tryckt i Brusewitz , s. 160—161. 946 948 öfverlemnad.» (Cit. s. 411—112). A. G. Leijonhufvuds volym, s. 395-397. »Vi äro alla af Gud och naturen ett fritt 949
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=