180 tankegångar rörande en total reformering av den högre utbildningen, tankegångar somresulterade i tillsättandet av 1745 års uppfostringskommission. I kommissionens förarbeten för nya akademiska konstitutioner framgår hur man från centralt håll ville lägga tyngdpunkten i juridikundervisningen vid nationell och komparativ rätt samt hänvisa den romerska rätten till en existens i periferin. Det förefaller som omdet var självklart både för kommissionen och remissinstanserna att statsrättsämnet naturligen hörde hemma inomden filosofiska sfären, tillsammans med systerdiscipliner somnatur- och folkrätt: helt i överensstämmelse med traditionen stannade kommissionen för att politiken också fortsättningsvis borde ligga inomansvarsområdet för lärostolen i naturrätt och moral, vars innehavare t.o.m. i första hand skulle koncentrera sina ansträngningar på att bibringa studenterna kunskaper omjura majestatis. Inom ramen för den planerade men aldrig utförda reformen av fakultetsväsendet skulle professuren i naturrätt och moral placeras inomden för alla studerande obligatoriska fundamentalfakulteten. De vid riksdagen 1738-39 tillämpade idéerna omriksrådets karaktär av ständernas valda fullmäktige utlöste en debatt rörande det politiska fullmäktigeskåpets karaktär, i mångt och mycket baserad på en juridisk argumentation med resonemang hämtade från civil- och processrätt. Segrande ur striden gick en uppfattningsomi princip underkände denna argumentationsmodell. För att rädda riksdagsledamöternas oavhängighet i förhållande till väljarna introducerades en åtskillnad mellan väljande och maktägande ständer. Detta innebar inte bara en klar markering av var den egentliga makten i samhället låg utan kan också tolkas som ett praktiskt steg i utvecklingen mot ett reellt nytt rättsområde, med klara avgränsningar mot civilrättens rättsregler: en explicit svensk statsrätt, baserad på allmänna rättsgrundsatser i kombination med politiskt betingade lämplighetsöverväganden. Inomdenna utvecklades sålunda ett särskilt partikularstatsrättsligt fullmäktigeskap med en gränsdragning inte så mycket motiverad av verkliga brott mot fullmaktsgivarens intentioner som av hänsyn till den skiftande politiska majoritetens intressen liksomen distinktion mellan de rättigheter somtillkom väljare och valda. Rättsområdet var politiskt brisant, statt i ständig utveckling och så till den grad nationellt betingat att det i stor utsträckning saknades möjligheter till relevanta komparativa studier. Den partipolitiska oenigheten var inte något som inskränktes till de till riksdag samlade maktägande ständerna. Även i andra organs verksamhet kom politisk tillhörighet att inverka - så i Uppsalakonsistoriets val av kansler. Genom att den hatt-trogna minoriteten utnyttjade Adolf Fredrik, lyckades man inte bara att tillfoga majoriteten ett svidande nederlag utan också att genomdriva en påminnelse om vikten av att statsrättslig undervisning verkligen gavs vid landets akademier. I denna skulle undersåtarna undervisas särskilt i sina skyldigheter mot överheten. Statsrättsundervisningen förutsattes sålunda att stämma överens med det härskande partiets ideologi somvid detta tillfälle
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=