179 Spåren av Nehrmans statsrättsundervisning frammanar bilden av en lärare, lojal mot de rådande förhållandena och, inte helt överraskande, starkt kritisk mot det tidigare enväldet. Samhällets ursprung, uppbyggnad och ändamål förklarades utförligt på en naturrättslig grund, lagd vid de kontinentaleuropeiska universiteten. Behandlingen av den svenska författningen dominerades av ett politiskt-historiskt synsätt, där Nehrman betraktade samhällsutvecklingen framtill den frihetstida fullkomningen — 1720 års regeringsform— somen lång frihetlig evolution, endast då och då avbruten av sådana olyckor somdet karolinska enväldet. Ur dagspolitisk synvinkel måste Nehrmans undervisning rimligtvis ha motsvarat även de allra högst ställda förväntningarna. I fråga omstatens framväxt sällade sig Nehrman snarast, utan att explicit redogöra för sin uppfattning, till anhängarna av tvåkontraktsläran; härskarfördragets innehåll var emellertid helt och hållet avhängiggjort av menighetens vilja och dess utsträckning i tiden til syvende og sidst även den underkastad undersåtarnas gottfinnande. Den egentliga makten låg hos ständerna, riksråden var deras förtroendemän och kungen var reducerad till en nationens representant, utrustad med alla majestätsrättigheter men i utövandet bunden till rådet — landets statsskick var sålunda i aristotelisk terminologi inskränkt monarkiskt, blandat med aristokratiska och demokratiska element. Nehrman uppfattade den svenska partikularstatsrätten som en ny gren av den nationella rättsvetenskapen; det var först genom Wildes Historia Pragmatica som isen hade brutits »i detta swåra studio». Den av Loccenius och framförallt av Wexionius introducerade boskillnaden mellan offentligrättsligt och privaträttsligt stoff fullföljdes i Nehrmans rättssystematik. Likheter med Wildes framställning finns bl.a. i den av Nehrman som användbar angivna äldre svenska litteraturen: Wexionius Gyldenstolpes Politica och Epitome samt Prytz’ handskrivna Tractatus. Klara paralleller med Wildes resonemang finns också i hans mycket kritiska syn på de utländska vetenskapsmännens bild av Sveriges författning. Ämnets raison d'etre var att både ur ett yrkes- och allmänbildningsperspektiv ge undersåtarna kunskaper i landets regeringssätt (enligt Nehrman särskilt behövligt för riksdagsmän) men också att man genom flitigt arbetande i disciplinen gavs möjlighet till att »stoppa munnen till på bespåttare». Vid riksdagen 1738—39 erhöll hattarna majoriteten i riksdagen och regeringsformens stadgande rörande riksrådens ansvarighet inför ständerna vann praktisk tillämpning. Genom de nya majoritetsförhållandena gavs möjlighet att förändra universitetens traditionella ämnesutbud. Den romerskrättsliga professuren i Uppsala drogs in till förmån för en ekonomilärostol inom den juridiska fakulteten, vars innehavare tillsattes av riksdagen i strid mot universitetets självbestämmanderätt. Detta avspeglade en tyskinspirerad moderniseringav fakultetens ämnesutbud samtidigt somlärostolen innebar en markering mot den mindre nyttiga romerska rätten. Vid samma riksdag initierades även 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=