178 ligtvis borde ha varit avförd från dagordningen. Att så inte var fallet, visar på en osäkerhet i myndigheternas inställning. En liknande tvehågsenhet går igen i frågan rörande det karolinska enväldets karaktär. Särskilt intressanta är bevekelsegrunderna för Wildes argumentation i saken. Genom att påstå att de karolinska monarkerna visserligen var enväldiga men fortfarande bundna av statslagen, d.v.s. en överenskommelse mellan undersåtar och monark, ville han rädda landets anseende i den utländska - och då särskilt tyska - statsrättsliga doktrinens ögon. Omkungamakten under perioden hade stått över statslagen, skulle detta ha inneburit att folket hade varit förslavat under härskarens nycker och att den utländska doktrinen hade rätt, som påstod att Sverige saknade ett jus publicum. Denna av Wilde framförallt för det tyska vetenskapssamhället presenterade bilden av det karolinska enväldet stod således i starkt motsatsförhållande till den officiella synen på absolutismen somden sämsta tänkbara styrelseformen; i själva verket kolliderade två uppfattningar omenväldet i diskussionen — en avpassad för inrikes bruk, en för utrikes. Wildes argumentation understöddes med en flora av litteratur, både av engelskt och tyskt ursprung. I Åbo och Lund var de båda professurerna i romersk och svensk rätt sedan tidigare sammanslagna till en tjänst, något somunder perioden även blev fallet i Uppsala. Redan 1722 gavs undervisning i det inhemska regeringssättet vid Uppsalauniversitetets juridiska fakultet och senare även i det tysk-romerska rikets statsrätt. Också professor skytteanus Johan Hermansson ägnade sig åt den svenska statsrätten under åren 1727-1728. I Åbo gav juris professorn Samuel Schulteen för första gången undervisning i ämnet 1729; två år tidigare hade David Nehrman i Lund annonserat omprivat undervisning i disciplinen. Både Reftelius’ undervisning vid Uppsalas juristfakultet, Hermanssons som professor skytteanus och Schulteens i Åbo karakteriserades av ett fortsatt hänsynstagande till landslagens konungabalk. Professorerna i den filosofiska fakulteten visade ett livligt intresse för naturrätt som till allra övervägande delen manifesterades i undervisning baserad på tysk-nederländsk doktrin: Pufendorf var den ledande auktoriteten, vartill även komGrotius, Lipsius och Rechenberg. Personen David Nehrman är av stort intresse beträffande receptionen av kontinentaleuropeiskt tankegods. Hans vistelse vid Halleuniversitetet 1716 präglade hans inställning till de juridiska ämnena på ett avgörande sätt. Frånsett Nehrmans tidigare uppmärksammade vana att ge undervisning på modersmålet, synes det inte vara alltför långsökt att också tillskriva hans uppfattningar på statsrättens område hallensiskt ursprung, framförallt det på en historisk analys baserade förklaringssättet avseende statens framväxt. Samtidigt kan ett starkt inflytande från Wilde spåras. Med hänsyn till den mängd bevarade anteckningar från Nehrmans undervisning somfortfarande vilar i landets arkiv bör inte hans auktoritativa roll för den frihetstida partikularstatsrätten underskattas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=