175 I motsats till Lockes uppfattning om härskarfördragets karaktär av ömsesidig förpliktelse och möjligheten till undersåtarna att kräva ansvar av monark och lagstiftande församling i egenskap av fullmäktige,^^^ något somju skulle kunnatas till intäkt för den nyligen fördömda principalatsläran, hävdade Frondin maktöverlåtelsens oåterkallelighet. Det vore orimligt att anta att det i alla samhällen skulle finnas två jämställda auktoriteter, ingen befriad från ansvar och redovisningsskyldighet. Menigheten var i överensstämmelse med det fortlöpande samtycket till sin underkastelse och med hänsyn till naturens bud att avtal skall hållas oundvikligenförpliktigad till lydnad.^^9 Överheten, å sin sida, hade att främja menighetens välfärd och sällhet, något som av skriftens upphovsman betraktades som »et nödvändigt förbindande vilkor, hvarunder den Högsta Magten i alla Samhällen är Öfverheten tillagd, antingen det samma blifvit uttryckeligen betingadt eller inte». Att överheten var förpliktigad till att hålla samhällets bästa för ögonen, var något som framgick av den naturliga lagen: De största Monarcher äro likaväl Undersåtare under Skaparens envälde, och böra lyda de allmänna Lagar, somdess eviga rättvisa, helighet och vishet stadgat för sina förnuftiga kreatur. Denna förbindelse afkläder Högsta Öfverheten icke, då hon ikläder sin purpur. Öfverträder hon densamma, så blifver hon in för all verldenes domare, hvilken hon för sina gerningar allena är ansvarig, så mycket svårare ansedd, och har af honom, at befrukta så mycket strängare straff, som dess brott föda flera oskyldigas olycka, och som hon icke kan undergå någon människas ransakning, dom eller straff.‘^^° Fredrik Lagerroth har utförligt behandlat skriften och jämfört dess innehåll —särskilt vad avser uppfattningen av naturtillståndets karaktär och undersåtarnas rätt till uppror - med de europeiska naturrättslärarnas tankegångar. En central roll i Lagerroths diskussion intar Locke, naturligtvis med tanke på den 1726 utkomna svenska översättningen av Two treatises ofgovernment.Frågan är emellertid huruvida Lockes idéer verkligen varit av den betydelse för Frondins skrift som Lagerroth vill göra gällande. Som bevis på dennes inflytande andför Lagerroth likheterna i de båda författarnas skildringar av naturtillståndet som en existens visserligen utan mänsklig lag men för den skull inte utan det regelverk somden naturliga och gudomliga lagen ansågs utgöra. Detta var - somvi tidigare sett — i själva verket en uppfattning somdelades av samtliga naturrättsteoretiker utomHobbes somjust genomhävdandet av sin negativa människosyn och naturtillståndet somett allas krig mot alla inte bara bröt med en naturrättslig tradition utan också med kyrkans uppfattning av mänJfr. Locke, Two treatises of Government. Second treatise, § 222. [Frondin], s 19—23. [Frondin], s 10—11, cit. fr. samma sidor. Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 377-385, särsk. s. 378-381. I överensstämmelse med Lagerroth: Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden, s. 533. 928 930
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=