174 gen menighetsväldet. Varjesamhälle krävde en överhet som var väl orienterad i naturens och folkens lagar, i det egna samhällets art, i folkets lynne, landets beskaffenhet etc., allt för att befrämja undersåtarnas lycksalighet. Dessa egenskaper saknades hos menigheten som istället kännetecknades av ostadighet, lättsinne, yra, grymhet och raseri. Väl med hänvisning till oroligheterna inför tronföljarvalet hävdades att »[v]i minnas ock sjelfve och önskade kunna glömma et närmare efterdöme, somtil vår tids vanheder händt under våra egna ögon. Vi ryse vid åtankan af en tillredd olycka, hvarmed en upviglad Menighets regeringslystnad hotat vårt egit fädernesland, och vörde Allmagtens nåd, som hindrade dess fullbordan».^^4 yar inte alls så att menighetsväldet - under vilket »hvar och en Inbyggare således [har] rättighet, at i allmänna rådslag och beslut deltaga» — var samma sak somfrihet. Tvärt om: menighetsväldets frihet var samma slags frihet somfanns i naturtillståndet. Den rätta borgerliga friheten, som av alla ädelt sinnade så högt älskas - kännetecknad av att var och en njuter fullkomlig trygghet, att ingen angrips i strid mot lagen och att de mäktigare inte förtrycker de svagare — kunde inte erhållas utan en överhet,^25 bunden till att verka för samfundets bästa, men stående över världslig domsmakt.^^^ I Sverige hade man - med hänsyn till de ovannämnda nackdelar somkunde uppkomma i ett enkelt regeringssätt - tilldelat ständerna vissa delar av den högsta makten. Av stor betydelsevar det då att på ett riktigt sätt avgöra när den egentliga maktöverlåtelsen från menigheten till överheten skett. Var det i samband med regeringssättets instiftande eller levde undersåtarna möjligtvis kvar i en sorts naturlig frihet som de vid val av riksdagsfullmäktige överlät på sina riksdagsmän? Frondin är, i det som kan betecknas som skriftens credo, fullt övertygad omdet förstnämnda: Således träda icke de väljande, vid Fullmägtige valens anställande, åter ut i sit naturliga frihets tilstånd, utan äro då, så väl somtilförene och efteråt, stadde uti förbindelse under Regerings-Lagen och Samhällets grundstadgar, och kunna aldrig, så länge Samfundet varar, återbekomma de rättigheter, hvilka Menigheten, genomsit en gång, för alla tilkommande tider gifna bifall, öfverlämnat til de Fullmägtigas och deras efterträdares Samqväm vid Riksdagarne. Til följe häraf kan ej eller den väljande Menigheten, vid och igenomvalet, sägas gifva de valda Fullmägtiga en magt, som hon sjelf ej vidare äger: hvarföre de väljande genomvalet ej annat göra, än allenast utnämna sjelfva Personerne, af hvilka det uti Regeringen deltagande Samqvämet skal bestå, och hvilkom, sedan de blifvit valde, magten tilkommer, i kraft af det faststälda Regerings-sättet och Samfundets grundstadgar, som beständigt och oryggeligen förbinda hela Menigheten.^27 [Frondin], s. 36-42. [Frondin], s. 52-53. [Frondin], s. 10—11. 927 [Frondin], s. 54-55, 66-70. Cit. s. 69-70. 926
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=