170 val låg farligt nära gränsen mellan teologi och filosofi. Trots att avhandlingen godkänts av den filosofiska fakulteten, lade den teologiska in sitt veto med hänvisning till det religiösa innehållet och vissa, ur ortodox synvinkel, tvivelaktiga teser i texten. Det på konstitutionerna baserade beslutet verkställdes emellertid aldrig och ärendet komatt hänga i luften, något somIhre i sin ställning som preses utnyttjade för att låta disputationen gå av stapeln. Teologernas och det samlade prästeståndets hämnd kom under riksdagen 1747: i skrivelse till K.M:t påpekade ståndet farorna i att tillåta filosoferna att med förnuftets hjälp avgöra de fundamentala trosfrågorna och som avskräckande exempel drogs avhandlingen från 1742 återigen fram i ljuset. Aktionen resulterade i kungligt brev 1749, sominte bara bekräftade de tidigare censurbestämmelserna vad avsåg religiös materia utan även uttryckligen förbjöd författare att i avhandlingar införa något somstred mot goda seder eller - regeringssättet. Just regeringssättet aktualiserades på den andra flanken i det som nära nog ter sig somett Ihres privata tvåfrontskrig mot meningsmotståndare i alla läger. Genomatt i olika avhandlingar - An crescentis vicini principis potentia iustam belli causampraebeatf,"^^^ De victimapublica"*^^ och De tumultu dalecarlorum vulgo Naeftoget dicto^^^ samt Depoenis innocentum'^^^ — på mer eller mindre indirekt sätt kritisera den av hattarna förda krigspolitiken, drog han också den rent dagspolitiskt betingade uppmärksamheten till sig. Dissertationerna kom till kanslikollegiets kännedom, varefter det samma år, 1747, tillsattes en kanslirätt för utredande av författarens bakomliggande tankegångar som på ett så olyckligt sätt presenterats för universitetets studerande. Inte nog med att Ihre hade berört de ömmaste regeringssaker, använt ett kitsligt skrivsätt och försvårat satser somkunde få de allvarligaste konsekvenser för landet, han hade därutöver med största sannolikhet också låtit sin strävan ledas av illvilja - ett handlande somkrävde laga näpst. Kanslirätten tog sin rundliga tid för processens genomförande och domföll inte förrän efter tre års tid och tolv besök av Ihre i Stockholm. Misstanken har framförts att tidsutdräkten var en planerad faktor för att avleda allmänhetens uppmärksamhet och på så sätt få bättre möj1655 års konstitutioner, XVIII: 2:1 resp. 2:3 i svensk översättning av Schybergssort'. »Den disputation, i viken en orimlig eller ogudaktig mening försvaras, eller den som kan komma oväsende åstad, skall vid akademin icke tillåtas» resp. »Ingen utom teologiska fakulteten skall efterlåtas att i sina teser inblanda några teologiska teser eller tillägga korollarier, somhöra till teologin, och vilka nämligen på intet annat sätt än genomGuds särskilda nåd äro uppenbarade». Omdisputationen Princtpiis et nexu religionis naturalis et revelatje 1742 - respondent var Andreas Knös (Västgöta), vars utsikter för en akademisk karriär därigenom gick om intet — se Frdngsmyr, Wolffianismens genombrott i Uppsala, s. 156-169. Kungl. brev den 8/12 1749 är tr\’ck i Annerstedt Bih. IV, s. 24-25 Gradualavhandling 1740, resp. Pet. Nensén (Medelpad). Lidén I, s. 253. Gradualavhandling 1743, resp. Dan. Grevillius (Linköping-Östgöta). Lidén I, s. 257. Gradualavhandling 1743, resp. Matthias Diurdahl ( - passande nog - Dala nation.) Lidén I, s. 257. 1747, resp. Theoph. O. Gran (Västerbotten). Lidén I, s. 263. 909 910
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=