164 tyckei varje enskild fråga och avslutade resonemanget med en frågeställning rörande ansvarets utkrävande; vem eller vilken domstol skulle väl kunna ställa riksdagen till ansvar om man inte antingen antog den ena högsta makten att vara över den andra eller också förespråkade allmänt uppror.^^^ Åkerhielmtvingades att avgå från sitt rådsämbete. Springer dömdes till livstids fästningsstraff och i riksdagsbeslutet intogs ett explicit fördömande av principalatsläran.884 2.6.1. Öfwerhetens höga makt, rätt och förmån: partipolitikens återverkningar vid de rikssvenska universiteten 2.6.1.1. Uppsala Att partipolitiken inte gjorde halt inför universitetets styrelseorgan, visade sig när Uppsalauniversitetets kansleriat skulle tillsättas efter Gyllenborgs död 1746. Vid omröstningen i konsistoriet lanserade den hatt-trogna minoriteten (professorerna Benzelstierna, Strömer, Klingenstierna, Celsius, Linnajus, Halenius och Berch) arvprinsen Adolf Fredrik somlämplig kandidat till ämbetet, under det att den möss-sympatiserande majoriteten lade sina röster på Samuel Åkerhielm. Åkerhielmvar vid denna tidpunkt —somvi noterat - en av hattpartiets mera dedicerade motståndare inområdet och framläggandet av arvprinsen som medtävlare till posten var ett inte oävet motdrag.**^ Utfallet av valet väckte naturligtvis stort uppseende i regeringskretsar och saken behandlades i rådet, där Åkerhielm lät meddela att han under inga förhållanden avsåg att konkurrera med sin överhet och att han redan tidigare under dagen meddelat arvprinsen detta faktum. Rådet beslöt att helt enkelt bortse från valresultatet och utsåg Adolf Fredrik till universitetets nye kansler. Därmed var saken emellertid inte utagerad. Den pågående riksdagens sekreta utskott uppmärksammades på konsistoriets visade sidvördnad för överheten och ärendet överflyttades till justitiekanslern för handläggning. Konsistoriemajoriteten ombads förklara sina felsteg under hot omrättsliga åtgärder, men genomingripande av den nytillträdde kanslern begränsades konsekvenserna till ett ampert hållet kungligt brev, där inte bara det förkastliga i majoritetens handlande brännmärktes utan också stor tonvikt lades på det att ungdomen framgent skulle uppammas i den rätta uppfattningen omförhållandet mellan överhet och undersåtar. För detta ändamål fann man lämpligt att genomkansler erinra konsistoriet omexistensen av det tidigare omtalade kungliga brevet av den 17 april 1689 - en minst sagt överraskande hänvisning med tanke på att skrivelsen hade tillkommit som Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 360—364. Kommissionens påminnelser finns i RA, R 5644, s. 448-471. Cit. - med originalets understrykningar — s. 452. Malmström III, s. 373—377. Riksdagsbeslutet tryckt i Modée III, s. 2487-2488. Springer lyckades dock fly och bosatte sig 1754 i London, där han dog 1788. Torgny Höjer, Christoffer Springer, art. i: SMoK 7, s. 159. 4««er5redr III: 1, s. 194-199. 883
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=