163 ansvar. Ansvaret kunde utkrävas, utan att de en gång fattade besluten behövde ändras. Den 3 juli 1747 var utskottets kommission färdig med sina »påminnelser» — möjligen var de författade av den t.f. biskopen i Åbo, hatten Johan Browallius^so _ sompå ett entydigt vis klarade upp förhållandena. Skulle lagstiftningsmakten, somÅkerhielmpåstod, tillhöra alla undersåtar i riket gemensamt, så blefwe tåmera ingen åtskillnad emellan befallande och lydande, sielfwa högsta machten förswunne, eller kunde åtminstone ej utöfwas, Swea inbyggare woroin statu naturali sen emellan, och grunden lades til all then willerwalla och elände, somupror med sig hafwer, och then wåra förfäder genomförnuftiga grundlagar sökt förebygga. Ty stakar ock Regeringsformen och Riksdagsordningen nog tydel. ut, huru förhållas skal, och hwilka machtägande Ständer äro, neml. the på lagligt sätt utnämnde, och på then beramade orten samlade, lagl. godkände och sammanträdande herredagsmän. Grundlagarna innehöll en otvetydig skillnad mellan maktägande och väljande ständer, där de senare inte hade annan makt än att välja den person, som tillsammans med andra valda hade att utöva den lagstiftande makten under den kommande riksdagen. Själva ordet fullmäktig i sig hade i svenska språket så många olika betydelser att man inte kunde tillmäta det något självständigt bevisvärde i sammanhanget. Det av Åkerhielmanförda lagrummet i rättegångsbalken, 15 kap. 13 ansåg kommissionen av praktiska skäl sakna relevans 1 sammanhanget, utan hänvisade till bestämmelserna i handelsbalkens 18 kap. 2 §8^2 sommöjligen tänkbara. Inte desto mindre blev konsekvenserna av att använda stadgandet i det aktuella fallet orimliga: omprincipalerna hade rätt att utkräva ansvar för beslut fattade av riksdagsmannen, skulle detta med nödvändighet medföra att beständigheten hos besluten måste ge vika. Ett riksdagsbeslut med beständighet innebar detsamma som en lag, medan ett ansvar för ett sådant beslut vore emot lagen och därför i sig - olagligt. Kommissionen betonade vidare de rent praktiska svårigheter ett sådant ansvar skulle föra med sig i det dagliga riksdagsarbetet med riksdagsmän bundna vid att inhämta sina väljares samLagerroth, Frihetstidens författning, s. 356—360. Lagerroth attribuerar de anonyma påminnelserna till tf. biskopen i Åbo, hatten Johan Browallius {Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 360) under det att Birger Sallnäs i sin åkerhielmbiografi visserligen inte frånkänner Browallius en roll vid dess tillkomst men annars förespråkar en i juridiken mera hemmastadd person, t.ex. kommissionsordföranden J. G. Lillienberg somförfattare. Sallnäs, s. 239-240). RB 15:13: Försummar fullmächtig sin hufvudmans rätt; hafve tå hufvudman våld, at tala honom lagliga til, och söka sin skada åter. Sveriges rikes lag. Gillad och antagen vid riksdagen dr 1734. 879 880 881 FIB 18:2: Hvad ombudsman efter fullmacht gör och sluter, thet vare så gildt, som hufvudman thet sielf giordt och slutit hade. Går cimbudsman vidare, än honom betrodt är; rätte sielf up allan skada, och böte tiugu daler, och hufvudmannen vare saklös. Sveriges rikes lag. Gillad och antagen vidriksdagen dr 1734. Lagrummet är alltjämt gällande. 882 12
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=