162 med den uppfattning omprincipalernas rätt att avsätta fullmäktige somförverkat uppdragsgivarnas förtroende som utvecklats vid riksrådens licentiering 1739. Springers utfall mot Plomgren misslyckades genomdet hattdominerade borgarståndets vägran att utesluta honom och Springers åsikter blev offer för ståndets fördömande.Fred uppnåddes med Ryssland till priset av vissa territoriellaförluster i öster och Adolf Fredriks kandidatur till tronföljare godkändes av alla fyra stånden efter allvarliga oroligheter och blodsutgjutelse såväl ute i landet somi Stockholm. Meningsutbytet mellan Springer och Plomgren upphörde inte med riksdagens avslutande utan fortsatte inområdet, initierat genomatt Springer väckte talan mot Plomgren avseende hans agerande under riksdagen. K.M:t avgjorde frågan i brev till överståthållaren den 25 april 1744 genom att förklara att det enbart var riksens efter riksdagsordningen kallade och församlade ständer på allmän riksdag somvar maktägande att göra beslut omsig och riket. I en inlaga till K.M:t den 16 oktober samma år klargjorde Plomgren och hans partivän Gustaf Kierman sina ståndpunkter ytterligare: regeringslagarna fordradevisserligen att riksdagmännen skulle vara försedda med fullmakter från sina uppdragsgivare, men innehållet i dessa var fastställt en gång för alla i riksdagsordningens nionde artikel. Eftersom formuläret inte band riksdagsmannen till andra regler än rikets fundamentallagar, var det helt klart att det var av dessa somriksdagsmännen hade hela sin myndighet. Väljarna kunde varken lägga till eller dra något ifrån den i formuläret fastställda kompetensen, varför de inte heller hade rätt att avfordra demansvar eller redogörelse. När saken då ännu en gång behandlades i rådet anmälde Samuel Akerhielm avvikande mening och anslöt sig till Springers uppfattning. Påföljande riksdag, 1746-1747, fortsatte stridigheterna runt principalatsläran. I februari 1747 framfördes anklagelser mot Springer i sekreta utskottet, framför allt beträffande hans teser omriksdagsmännens ansvarighet gentemot sina väljare. Utskottet beslöt att tillsätta en kommission som hörde både Springer och Åkerhielm. Åkerhielminkom den 20 juni 1747 med en förklaring till sitt ställningstagande: samtliga medlemmar av ridderskapet och adeln, av prästerskapet, av borgerskapet och meniga allmogen var de enda och rätta fyra stånden. Eftersom de inomsig valde herredagsmän, försåg demmed fullmakter och instruktioner, så var de principaler och riksdagsmännen deras fullmäktige. Vad riksdagsmännen beslöt, borde verkställas och förbli bestående, eftersom annars ingen kunde förlita sig på vad sombeslutats. Om någon däremot felat, skulle han ställas till ansvar, eftersom ett fullmäktigskap inte bara enligt dess naturliga beskaffenhet utan också enligt 15 kap. rättegångsbalken medförde Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 341-347, 352. Malmström III, s. 225. Valakten av den 23/6 1743 tryckt i Brusewitz, s. 103-104. Oroligheterna kulminerade i den s.k. stora daldansen, se närmare Malmström III, s. 191-200. Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 352—356. 878 876 878
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=