147 tryck. Imperiutn civile, överhetens makt över undersåtarna, grundades alltifrån första början på en frivillig överenskommelse folket och monarken emellan, varvid kungen enbart fick så mycket makt till sitt förfogande somfolket vid det aktuella tillfället fann gott att förläna honom.Dettaförklarade de svenska undersåtarnas fria ställning och bevisade »at Riksdagar blefwet hållne alt ifrån the tijder, då inbyggiarne tillhopa trädt i en Borgerlig förening.» Församlingens ålder vitsordades vidare av de isländska sagorna och den svenska historien, där företeelser som distingen och Mora ting av Nehrman sågs som direkta föregångare till 1700-talets institutionaliserade ständermöten.^°2 Indelningen av befolkningen i stånd — en uppdelning, som i likhet med alla andra mänskliga inrättningar visserligen var underkastad åtskilliga olägenheter och missbruk, men i det aktuella regeringssättet likväl inte saknade nytta — var emellertid ett resultat av senare tiders överväganden.Lundius’ teokratiskt färgade idéer på området avfärdades kort och gott somett försök »at flatera Kongen». Monarkens kompetensområde, hansjnra majestatica eller majestätsrättigheter, utövades i enlighet med regeringsform och konungaförsäkran, d.v.s. i allra flesta fall med råds råde; »Allajura Majestatica har Hans Majestät, men deras exercitiumär inskränkt och delat.»Omen enväldig monark enbart var bunden till naturens lag och plikten att allmänt sörja för sina undersåtars bästa,^®^ var fursten i en inskränkt monarki dessutom bunden till sin försäkring och ed.^°^ Med andra ord var det kungliga enväldet inte nödvändigtvis identiskt med den maktutövning sombeskrevs i 1 Sam. 8.*°^ Svenskarna hade med deras erfarenhet av både envälde utan andra gränser än den naturliga lagen och en av den positiva rätten begränsad monarki »för en dryg lärepenning» valt det sistnämnda alternativet, den inskränkta monarkin, som den för landet bästa styrelseformen.809 Resonemanget uppvisar stora likheter med Wildes tankegångar och i själva verket var Nehrman väl orienterad både i rikshistoriografens uppfattning om det karolinska enväldet och hans problem med censuren; under 1730-talet hade Nehrman fungerat som Wildes ombud vid försäljningen av Historia Pragmatica.^'^^ Eftersom regeringsform och konungaförsäkran av LUB, Jur. Föreläsn. Nehrman 2, IV, 6, § 3. Cit. LiSB,J 118, IV, 6, § 3. LUB, Jur. Föreläsn. Nehrman 2, IV, 6, §§ 3^. »03 LiSB,J 118, IV, 1, §§ 10-11. LLA, Tryde kyrkoarkiv P: 1, I, 3, § 4. LUB, Jur. Föreläsn. Nehrman 2, II, 7, § 1. LiSB,J 118, II, 8, § 2. »07 LiSB,J 118, II, 8, § 3. »08 LiSB,J 118, II, 1, § 11. LiSB,J 118, II, 1, §§ 12-13. Cit. § 13. Ang. försäljningen av Historia Pragrnatica, se brev D. Nehrman t. J. Wilde 16/3 1733, återgivet av Gunnar Carlquist i: PHT 1924, s. 25-28. Jfr. LUB, Jur. Förel. Nehrman 2,1, 1 § 9; »Wilden statuerar at aldrig warit någon tid, då icke Kung och Ständerna warit aldeles bundna med Legibus fundamentalibus, h.e. ingen Souverainitet någonsin warit i Swerike. Vid. illius historiamPragamticam, en wacker Bok: men wid censuren observerades detta och gordes remarquer [...]». 804 800 802 804 805 806 809 810 II
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=