145 ständernas tro- och huldhetsed/^^ arvföreningarna, säkran,^^'* kungaeden, överenskommelserna mellan ständer och monark rörande religionen 785 787 788 samt riksdagsbesluten i den mån de avsåg ärenden rörande riksstyrelsen/^^ Konungabalkens ställning i systemet var däremot något mera besvärlig - Nehrman nöjde sig med att konstatera att den förklarade äldre bruk samt att den belyste förhållandet mellan ständer och monark/^° I dessa lagar hade således Sverige sitt eget juspublicum, skilt från alla andra staters och karakteriserat av att monarken inte ensam utövade alla majestätsrättigheter;^^^ de omdömen som Nehrman hävdade ha fällts av vissa utländskaförfattare därvidlagvar ingenting att bry sig om, särskilt somdessa inte haft tillgång till äldre handlingar och författningar. Tvärtomborde man »[g]enomflitigt arbetande [...] stoppa munnen till på bespåttare och underrätta andra». Den akademiskaundervisningen i svensk statsrätt hade naturligtvis sin givna roll i det sammanhanget, men även ur uppfostrings-, bildnings- och yrkessynpunkt förtjänade ämnet - »bland de alldranödigaste i wåra tijder»^^^ _ studenternas uppmärksamhet: §. 19. Ty alla the somwid Kongl. Cancelliet wilja giöra lycka, måste nödwändigt wara wähl grundade härutj. [...] Jag kan eij heller finna, huru någon Swensk undersåte, somtänker tiena rijket wid Dommare el:r Oeconomie tienster, kan försumma thetta studium. En undersåte bör ock weta Konungens myndighet, sin plicht och rättighet, hwarest och huru han den senare söka skall. Om lyckan eller ödet giör en emot förmodan till Herdagzman, finner han altförmycken afsaknad och olägenhet, omhan är okunnig härutj. Trots ämnets obestridliga berättigande var det dock inte utan att Nehrman visade viss försiktig tvekan inför sitt kall, särskilt somdet under tidigare skeden av historien varit förenat med vissa risker att ha åsikter i saker angående statens skötsel. Han hänvisade i sammanhanget bl.a. till det sorgliga i »Biskop Rudbecks straff, neml. sitta i all sin dar Biskop i Westeråhs och ei bli archieBiskop.»Under nuvarande förhållanden fanns det emellertid ingen orsak till LiSB,J 118,1,4, §§ 16-19. 785 LiSB,J 118, 1,4, §§20-23. 786 LiSB, J 118, I, 4, §§ 32-35. 787 USB,] 118,1,4, §§43-44. 788 LiSB,J 118,1,4, §36. 785 LiSB,J 118, 1,4, §§48-50. 750 LiSB,J 118, 1,4, §51. 751 LiSB,J 118,I,3,§ 1. 757 LiSB,J 118, 1,3, §3. 753 Cit. LiSB,J 118, I, 3, § 18. 754 LiSB, J 118, I, 3, § 19. 755 LUB, Jur. Föreläsn. Nehrman 2, I, 1, § 24. Johannes Rudbeckius argumenterade under 1630-talet mot statens överhöghet över kyrkan och företrädde även uppfattningen omdemokratiska element i landets författning. Detta uppskattade inte av Kristinas förmyndarregering. Se vidare Runeby, s. 279-286.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=