143 Civilem och Wildes Historia Pragmatica samt, framförallt, hans 1736 publicerade Sweriges Beskrifna Lagars Grund, Art och Uprinnelse är somTore Aimer visat, påfallande/^^ Att kontakter förekommit mellan Nehrman och Wilde bestyrks också genombevarad brevväxling.^^'^ I NehrmansJuspublicum, d.v.s. i hans underlag för föreläsningarna i landets statsrätt, konstaterades hur samhället hade föregåtts av ett naturtillstånd, i vilket människorna »än woro stadde utj den naturlige enfaldigheten och friheten» och enbart var underkastade den naturliga lagen. I sammanhanget avfärdades Thomasius’ resonemang om huruvida lex naturalis teoretiskt sett verkligen var att anse sombindande lag eller ej med hänsyn till avsaknaden av direkta påföljder för överträdelser genomatt helt enkelt klassificera frågeställningen som mer eller mindre onödig.Utan att direkt ta ställning till naturtillståndets övergripande karaktär, konstaterade Nehrman att orsakerna till bildandet av samhällen stod att finna i människans dragning åt att vilja skada andra, att härska över sina medmänniskor och en inte bagatellartad längtan efter större bekvämlighet.I det stora hela förnekades däremot, i uttrycklig polemik med Hobbes, Pufendorf, Hertius och Thomasius att det för alla statsbildningar skulle finnas en gemensam, utlösande faktor till varför människorna slöt sig samman.För att få svar på frågan måste man anlita historievetenskapen.^^^ Vad gällde Sverige hävdade Nehrman med hänvisning till Tacitus att samhället hade föregåtts av självständiga familjebildningar under var sinpater familiasJ^^ Då den naturliga lagen saknade straff för de personer somsatte sig över dess bestämmelser, föreställde sig Nehrman att familjerna i naturtillståndet jagade iväg de människor som gjorde orätt på ett eller annat sätt och att dessa utstötta bosatte sig i otillgängliga trakter och därifrån hemsökte bygderna med plundring och röveri. Till skydd mot dessa - somNehrman, med all sannolikhet under påverkan av Wilde,^^i såg somursprunget till sagornas jättar och troll - inrättades samhället. Se vidare Aimer, särsk. s. 39-58. Jfr. Björne, Patrioter och institutionalister, s. 82, 362-365. Palmgren i: SvJT 1949, s. 421, 429—430. LiSB,J 118, I, 1, § 3. LUB, Jur. Förel. Nehrman 2,1, 1, § 2; LLA, Tryde kyrkoarkiv P: 1,1, 1,2. Frågan behandlas även i Nehrman, Inledning Til Then Swenska lurisprudentiam Civilem, s. 27. I sammanhanget omnämnes inga författare och Nehrman påpekar att »förfarenheten witnar ock, at Gud tuchtar, näpser och straffar them, som bryta emot hans Lagh, ey med thet straf allena, som naturens ordning tilskyndar, vtan ock med annat effter sitt behag och stränga rättwisa wilja. [...] Så at L.L. Divinx jemwäl i anseende ther til äro L.L. proprie sic diche. LiSB,J 118, I, 1,§3. LiSB, J 118,1, 1, § 6. Brohed uppfattar Nehrmans kritik av tidigare författares sökande efter en för alla stater gemensam causa impulsiva somett första steg mot ett empiriskt tankesätt, visande frammot en senare kritisk-historisk behandling av problemet. Brohed, s. 36-37. A.s. 766 768 LUB, Jur. Förel. Nehrman 2,1, 1, § 6. 771 Wilde,s. 147-\4S. 777 LUB, Jur. Förel. Nehrman 2, I, 1, § 6; LLA: Tryde kyrkoarkiv P: 1,1, 1, § 5. 770
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=