125 visserligen varierat över tiden men att staten och statsstyrelsens moraliska legitimitet förblivit orubbad: Mig tyckes för min del, at åtskilnaden emellan det GHStavians\<i.3. och Caroliwzska Konungawäldet förnämligast deruti bestått, at potestas tribunitia, eller menighetens förswars wälde, somtilförene warit hos Lagmännerne, och under hierarchien eller Påfwens andelige Herrskap kommit till Senaten, så at Rådet jämwäl under de GustaviansV.3. Konungars tid tilförene blifwit ansedt såsomet medelstånd emellan Konungen och undersåtarena, och delacktigt af Regementet, omsider uti Konung Carl den Xltes tid wardt aldeles uphäfwit, hwarigenom Konungawäldet, som tilförene medelst menighetens förswarswälde warit inskränckt, wäl blifwit fritt och oinskränckt, men icke laglöst, legibus soluta potestas. 653 Kanslikollegiet tog inte intryck av Wildes framställning och beslöt att hänskjuta det hela till Rosenadler som, möjligen av ironi, begärde en medkontrollant för arbetets genomförande. I mars 1730 inkomså censor med sitt utlåtande där han visserligen uppmärksammade de av rikshistoriografen framförda idéerna rörande enväldet men å andra sidan inte tillmätte demså stor vikt att de omöjliggjorde ett offentliggörande av manuskriptet. Kollegieledamöternas inställning var fortfarande tvekande och återigen begrundades den prekära frågan om vem som egentligen var att anse som huvudansvarig för innehållet. 1731 - efter nio års censurering - komså slutligen verket under titeln Sueciae Historia Pragmatica ut på bokmarknaden. Någon fortsättning av arbetet som ursprungligen planerats blev det aldrig. 1749 såg emellertid en svensk översättning av verket dagens ljus, utarbetad av sonen Anders Wilde somsedan fadern blivit blind 1741 varit hans medhjälpare. Översättningen omfattade den latinska upplagans inledning och avsnitt omforntidens historia vartill kombilagor rörande den problematiska censuren och kritiska anmärkningar mot den 1747 publicerade första delen av Dalins Svea Rikes Historia.^'^^ Wildes försvar av det karolinskaenväldet var alltså i första hand motiverat av hans strävan att gentemot utlandet framställa både den svenska statsmakten och landets statsrätt i så positiv dager som möjligt. Väl i övertygelsen omatt anfall är bästa försvar, drog han sig inte för att jämföra förhållandena i Sverige med dem i Tyskland. Vad hade hänt i Tyskland när man i Sverige under den gudfruktige och rättrådige Karl XI:s regeringstid inte bara utgivit de gamla landskapslagarna utan dessutom påbörjat en total översyn av landets lagstiftning? Ingenting! Låt de misstänksamma utlänningarna visa »hos en enda af deras Käysare dylik ömhet för undersåtarena och Statslagen. Ännu har ingen på Keyserlig May:ts och rikets wägnar, återstält til sin hälsa och fulkomlighet Tyska Rikets Riksdagsbeslut eller recess-wärcket.» De svenska lagarna fanns Wilde, kap. I, s. 46-50. Cit. s. 52. Lennart Thanner, Jacob Wilde art. i: SMoK 8, s. 383; Bring, s. 192-193. 653
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=