124 ten och den egentliga kungliga högheten, majestätet: alla monarker hade sålunda samma majestät men för den skulle inte samma makt, allt under det att de sinsemellan levde i ett naturtillstånd - »det är at wara ingen människa undergifne, emedan de sig hafwa iklädt hela menighetens person och rätt.» Regentens makt berodde på vad Monzambanus kallade renitentia partium, »Statens ledamöters motstånd, genwickt eller återhåld» somutvärtes binder de krafter somlagen binder invärtes, i samvetet. Utan ett sådant motstånd kunde man - allt enligt Wilde - egentligen inte tala omnågon inskränkt kungamakt. Således är Konungawäldet, potestas regia, antingen limitata, egenteligen inskränckt igenom omtalte motstånd, eller magis minus absoluta, mera och mindre fritt och oinskränckt, efter lagen och öfwerenskommelsen (då det ock liknelsewis och i wist afseende kan säjas wara mera eller mindre inskränckt) eller legibus soluta, laglöst och helt fritt, då alt ankommer på Konungens wilja och behag.^5’ För svenskt vidkommande kunde man notera att kungamakten alltid varit inskränkt i en eller annan form. Under Karl XI:s regering blev så »potestas trihunitia eller menighetens förswars wälde» upphävt. Det blev däremot inte vad rikshistoriografen kallade den allmänna statslagen, »som ej beror på någons befalning, utan på Ofwerhetens och menighetens förord och öfwerenskommelse». Wildes argumentering går ut på följande: enligt naturrätten är det inte möjligt att göra avkall på sin naturliga frihet utan förbehåll för sin egen välfärd, något somäven ägde giltighet för ständerna under det karolinska enväldet. Regenten stod således fri från bindningar till den allmänna lagen, var inte underkastad någons domsrätt i jordelivet men likväl bunden till den på ömsesidiga överenskommelser baserade statslagen. Ingen rättskaffens överhet fanns till utan »at den almänna wälfärden och hwars och ens wid mackt hållande förordas, antingen det sker utan, eller med uttryckeligit aftal. Här af flyter, at et Konungawälde, somskulle wara frikiänt ifrån den allmänna Statslagen, det är ifrån förord och öfwerenskommelse, och således laglöst, är rent af ett Machiavellistiskt påfund, och kan ej af sunda förnuftet begripas». Argumentationen är inte så originell somden måhända framstår utan torde i själva verket ha baserats på den traditionella aristoteliska statsläran med dess tre goda statsskick. Dessa hade alla det allmänna bästa somriktmärke och det karolinska enväldet borde alltså uppfattas som en legitim formav kungadöme, i motsats till det av monarkens egennytta dominerade tyranniet — likheten med Althusius’ kritiska inställning till möjligheten av en absolut makt i överensstämmelse med naturrätten är f.ö. bestickande.För Sveriges vidkommande innebar Wildes resonemang att graden av maktdelning och de organ somdeltagit i statens styrelse ^51 Cit. Wilde, kap. I, s. 46—17. ^52 Jfr. Patrik Hall i: StvT 1997, s. 278-280, 284 där Wildes självständighet i förhållande till den statsrättliga traditionen möjligen överdrivits.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=