123 Machiavellisterna förespråkade enligt hans uppfattning ett laglöst kungavälde, monarkomakerna en kungamakt somstod under folkets domsrätt. Båda var att anse somradikala under det att »de fleste och bäste ibland de Statslärde» valde en medelväg somtillät ett visserligen oinskränkt kungavälde men inomlagens gränser. Som företrädare för denna huvudfåra i doktrinen nämndes skotten George Buchanans De jure Regni apudScotos och den mot dennes idéer argumenterande WilliamBarclays verk De Regno et Regali Potestate. I anledning av »Konungens i Engelland Carl den förstas aflifwande» uppstod vidare för ämnet relevant litteratur med upphovsmän somJohn Milton, Claudius Salmasius, John Phillips samt John Bramhall. Allt sedan dess hade diskussionen fortsatt i England och somexempel nämnde Wilde Robert Filmer, Algernon Sidney och - naturligtvis -John Locke, »somnyligen blifwit förswenskad». Frågan omkungamaktens karaktär hade emellertid behandlats även i Sverige - alltifrån en monarkomakisk period under den katolska tiden då man påstod att monarken vore »bunden wid lagen, och enkannerligen til Påfwiska Kyrkiorättens stadgar» till Uppsalauniversitetets Carl Lundius som»af alt för stor nit låtit sig förleda, at gå för wida, ifrån den ena extremiteten^ som man plär säja, til den andra, och bifallit machiavellisternas mening, medelst lärande och skrifwande, at Kongl. wäldet wore laglöst utan alt förebehåll.» Lundius’ överdrivet kungavänliga verksamhet hade enligt Wilde medfört att landets anseende utomlands var i fara: Ty omett med stillatigande eller uttryckeligen ärkänt laglöst wälde skulle medgifwas, så wore ju intet jus publicumeller almän Statslag til, och således omde däraf flytande författningar intet at tala eller skrifwa, hwilket är den rätta orsaken, somföranlåtit utländska Statister och lärda Män, Geheime Rådet Gundling och många andra, at skrifwa uppå Lundii berättelse, det i Swerige alsintet juspublicum eller almän Statslag wore. Och emedan detta både Öfwerheten och Ständerne synes lända til förklenande, hälst somet laglöst wälde går ut på et despor/skt eller egenmäktigt husbonde eller herrewälde, samt träldom, så äskar både rikets och folckets heder denne frågans undersökande. Det skulle sålunda lända landet till heder omdet offentligt kunde bevisas att ständerna vid statsvälvningen efter Karl XILs död inte gått emot ord och riksdagsbeslut eller betagit monarken något somtillhörde honomenligt Guds och naturens lag. En förutsättning för detta var emellertid att man noga skilde mellan begreppen ett oinskränkt och ett laglöst välde — i all synnerhet som den stora massan enbart talade om souverainitet, vilket kunde innebära både det ena och det andra. I sammanhanget hävdade Wilde t.o.m. att det utan tvivel var sådana tankegångar som kanslikollegiet självt hade haft för ögonen när man 1723 föreskrev att man vid universiteten skulle ge de studerande undervisning i landet statsrätt. För att fullfölja distinktionen, betonade Wilde skillnaden mellan kungamakWilde, kap. I, s. 41-45. Cit. s. 44. 650
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=