122 den av författaren demonstrerade oviljan att acceptera tanken på de fyra världsmonarkierna enligt Daniels bok. Wilde besvarade framgångsrikt de framförda anmärkningarna och kollegiet gav sitt tryckningstillstånd för den granskade texten i formav ett protokollsutdrag somWilde skulle »behålla til sin säkerhet, utan at låta densamma tryckas i werket, eftersom det i den senare händelsen skulle wara emot Collegii authoritet och anseende, i fall någon sedan i Tyskland skulle skrifwa någre anmärkningar emot detta wärk.» Trots denna lyckliga utgång fortsatte stridigheterna omcensureringen. Wilde och Rosenadler kom allt mer på kollisionskurs med varandra: Wilde vägrade acceptera en kontroll av Rosenadler inomramarna för den normala censuren då censor tjänstemässigt inte var överordnad rikshistoriografen. Rosenadler å sin sida gjorde vad somstod i hans makt för att undvika en grundligare granskning än vad normalcensuren föreskrev. Framförallt ville Rosenadler besparas den av Wilde i eget intresse förespråkade kollationen av texten mot källorna. Rosenadler beskyllde Wilde för att använda en oduglig latinsk stil och Wilde Rosenadler för att denne i sin verksamhet som censor hade låtit skrifter passera som varit felaktiga i bedömningen om Sverige var att anse som ett val- eller arvrike. Rosenadler kontrade i ett förhör inför kollegiet med att de åsikter Wilde företrädde i sitt arbete angående det karolinska enväldet var förkastliga. Han hade ju - somSchröder uppmärksammat - lanserat tesen omatt enväldet vore stridande mot den naturliga lagen. Samtidigt hade rikshistoriografen emellertid fört in en distinktion i sammanhanget. Den karolinska absolutismen var nämligen inte att anse somlaglös utan bunden av »statslagen» och därför inte heller något tyranni enligt dennes sätt att se på saken. Wilde preciserade sina tankegångar i ett memorial till kollegiet, som emellertid med hänvisning till valaktens lokution rörande »det oinskränckte konungsliga enväldet» liksom Rosenadler fann att detta var ett påstående somborde korrigeras: det karolinska enväldet var att bedöma som laglöst eftersom valakten betecknade det som sidan befanns den tidigare av Rosenadler förfäktade tesen att Sverige var ett arvrike felaktig, till fördel för den av Wilde företrädda åsikten att landet vore att anse somett valrike.Därefter avstannade kollegiets handläggning av ärendet och först i oktober 1728 återupptogs saken genom ett memorial av Wilde, där han föreslog att de tvistiga frågorna skulle underkastas allmänhetens bedömning. Till memorialet fogades en lägre utredning där han försvarade sina distinktioner rörande det karolinska enväldets karaktär.^"*^ I denna gick Wilde grundligt tillväga och tog motsättningen mellan machiavellisterne och monarchomachos som utgångspunkt för sitt resonemang. Nordlund i: HT 1902, s. 273-280. Cit. RA, Kanslikollegiums arkiv A II a: 36. Prot. 10/6 647 oinskränkt. Å andra 1724. Nordlund i: HT 1902, s. 280-287. Senare tryckt i verkets svenskspråkiga upplaga, Su eriges Historiographi Jacob Wildcs Swenska Stats Författningars eller Almänneliga Rätts Historie (1749), kap. I, s. 41-54. (Cit. Wilde). Nordlund i: HT 1902, s. 288. 648 649
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=