121 prästernas inblandning i politiska frågor),^'*^ däribland särskilt den av Wilde förfäktade åsikten att kungamakten enbart indirekt var av Gud. Detta var den utlösande faktorn till att kollegiet slutligen beslöt avbörda sig uppdraget. Argumenteringen förtjänar att citeras i sin helhet: [...] Presterskapet sades wara aldeles emot den Meningen, at Majestas [eij] skall wara utan immediate af Gud, hwilken de jemwäl påstå i anledning af den H. Skrift; så tyckte Collegiumsig så mycket mindre kunna påtaga sig answaret för en sådan satz som Presterne nu eller i framtiden kunna contradicera, somdetta är en delicat qujestion och dependerar mycket af tidernes skick och folketz sinne, hwilka städse äro underkastade förändring. Och ehuruwäl det är enligit med wår nu warande Regerings form, at Majestas icke är immediate a Deo, hwilket Ständerne och ibland demjemwäl Presterne mycket wäl och omständeligen skola hafwa deducerat uti deras dom öfwer Daléen och Brodzen, samt i kraft af den satzen dömt demifrån lifwet, så at densamma redan kunde anses för så godt som afgiord utaf Riksens Ständer: Så stannade dock Collegium i det sluth [...] at som Hr. Wildes arbete är et publict och pragmatiskt wärk, som innehåller åtskilliga ärenden, hwaröfwer Ständerne sielfwa hafwa at utlåta sig; så måtte wisse af Ständerne förordnas at taga sig detta wärk til genomseende, och med deras decision och authoritet fastställa, kunnandes Collegium omöyeligen påtaga sig answaret för det somemot detta wärk framdeles kunde blifwa talt och observerat. Dessvärre var inte heller riksdagen trakterad av att ta ställning till texten och frågan hamnade återigen i knäet på kollegiet. I sammanhanget ändrades emellertid de dittillsvarande förhållningsreglerna genomatt det personliga ansvaret för granskarna bortföll samtidigt somde teologiskt tvistiga punkterna remitterades till Stockholms stads konsistoriumsom i sin tur uppdrog kontrollen åt kyrkoherden i Katarina församling, Herman Schröder. Vad beträffade frågan omkungamaktens ursprung, hävdade Schröder åsikten att man i maktbegreppet kunde urskilja två delar: dels statsmakten i sig {summa potestas), dels den konkreta överheten {magistratus in concreto). Statsmakten som sådan var rekt instiftad av Gud under det att den konkreta överheten vanligen var tillsatt genommänskligt handlande — val, arv eller krigets rätt — och därmed endast indirekt av gudomligt ursprung. I en bisats gjorde Schröder t.o.m. gällande att majestas, den yttersta högheten, låg hos folket. Mera betänksam visade sig Schröder gentemot Wildes uppfattning om den absoluta monarkin som rikshistoriografenjämställde med tyranniet och förklarade vara emot naturen samt di- ^‘‘5 Detta märkliga byte av ståndpunkt har även uppmärksammats av Nordlund i: HT 1902, s. 271-272. Nordlund förmodar att Rosenadler därigenom ville förhalasakens avgörande, antingen för att dölja sin senfärdighet eller för att i görligaste mån två sina händer avseende åsikter i verket som han själv i ett senare skede möjligen skulle få ansvara för. Burius, s. 23 fn. 44 misstänker att Rosenadlers begäran var »resultatet av moget övervägande, den enda instans somåterstod var den kyrkliga.» Nordlundi: HT 1902, s. 262-273. Cit. RA, Kanslikollegiums arkiv A II a: 35. Prot. 3/8 1723. Se även Alrner, s. 65-71. 646
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=