118 sistorierna hade rätt att helt undandraga teologiska skrifter från världslig censur och därigenom också censors kontroll av förgripliga uttalanden i politisk riktning. Bakgrunden var att censor Johan Rosenadler, den tidigare professor skytteanus, hade uppmärksammat hur »en prest nyl. på Hofwet mycket eftertänkel. predikat dejurihus Majestatis, och sedan utan föregången censur låtit trycka sin predikan». För att i görligaste mån förekomma liknande händelser, beslöt kollegiet att »när några böcker förekomma, somangå jura Majestatis, så böra de först upwisas i Collegia, innan de få tryckas.» I sammanhanget »utlät sig jemwäl Hr. von Kochen, att Academieme borde få Instruction, huru ungdomen uti sådana Politicis hädanefter skola underrättas.» Av allt att döma stannade tankegångarna på papperet intill dess att Wrangel tog upp saken i juni 1722. Med hänvisning till de skadliga åsikter som annars skulle kunna påverka ungdomen, förespråkade han då att ett allmänt hållet brev skulle avgå till akademierna med rekommendationer till lärarna att försöka bibringa sina studenter sådana uppfattningar i ämnet somstod i överensstämmelse med den gällande regeringsformen.^35 Saken återupptogs i kollegiet några dagar senare när expeditionssekreterarenJohan Jakob Pfeif föredrog det vid det laget utarbetade förslaget till skrivelse. Kanslipresidenten Arvid Horn yrkade något avvaktande på att brevets expediering skulle ställas på framtiden i väntan på riksdag och med hänvisning till att verksamheten vid akademierna i nere under sommarens ferier. Under diskussionens gång hävdade Wrangel nu att kollegiet i likhet med förhållandena under suveräniteten, då studenterna hade förbjudits att disputera över den fastställda politiska ordningen, borde förordna om en liknande bestämmelse till skydd den nya regeringsformens principer. Statssekreteraren vid utrikesexpeditionen Daniel Niclas von Höpken^^^ ställde sig avvisande till Wrangels förslag och poängterade istället disputationernas pedagogiska betydelse: genomresonerandepro et contra kunde sanningen utletas så mycket bättre. Brevet blev inte avsänt. Därutöver ansåg kollegiet det »nödigt wara, att Presterne förbödes, at på predikstolarne tala och predika om annat än Theologica.^> RA, Kanslikollegiums arkiv A II a: 33. Prot. 6/12 1721. Johan Henrik von Kochen (1681-1758) var ordinarie kansliråd sedan juni 1720. Han betecknades under perioden som frihetsvän och t.o.m. som »republicain». Med hänsyn till von Kochens bakgrund somämbetsman under Karl XII:s regering ser Grauers i SBL hans karriär somresultatet »av en mvcket långt driven anpassningsförmåga». Sven Grauers, Johan Henrik von Kochen art. i: SBL 21, s. 439-145. RA, Kanslikollegiums arkiv A II a: 34. Prot. 6/6 1722. Född 1669 i närheten av Stade, inskriven vid universitetet i Rostock 1689. Goda kunskaper i tysk statsrätt, varför han 1696 antogs som kanslist i den tyska expeditionen. Tjänstgöring i upphandlingsdeputationen under åren 1716-1718; nära kontakter med Görtz och det holsteinska partiet. Senare goda kontakter med hovet och så småningom en av männen bakom hattpartiet. Aktiv i riksdagsarbetet. President i kommerskollegium 1727, ansågs »egenyttig och mottaglig för klingande argument och fick småningomett stadgat rykteför opålitlighet och falskhet». Död 1741. OlofJägerskiöld, Daniel Niclas von Höpken art. i: SBL 19, s. 713-718. RA, Kanslikollegiums arkiv A II a: 34. Prot. 12/6 1722. vilket fall låg
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=